Hornbys 31 sånger
Ny bok Nick Hornby: ”Songbook” (McSweeney’s Books) Rockmusik är, mer än något annat, romantik. Rock är också vemod, nostalgi och längtan, men det kan väl räknas som romantiska underavdelningar. Nick Hornbys Songbook handlar om rock, men aldrig så att det bara handlar om det. Att läsa de 26 texterna i sångboken är som att lyssna till musik. Det känns direkt när tycke uppstår. Jag tycker om nästan alla texterna i boken. Songbook är en hyllning till rockens ballader. I One man guy, en av de 31 utvalda sångerna, sjunger Rufus Wainwright att de som lyssnar när han sjunger vet vad han står för, vem han är och vad som är sant. One man guy är en underbar dröm om att livet borde vara så enkelt att man kunde stå fram som den man är. Och vips, som genom ett trollslag, skulle lycka och samhörighet uppstå. Musik är som kärlek. Den blir lätt gammal och rostig. Men det finns musikaliska förälskelser som envisas. Songbook är en mötesplats för låtkärlek som vägrar dö. För trettio år sedan var Rod Stewart rockens främste balladsångare. Det är lätt att glömma, inte minst på grund av allt strunt han senare har utgivit. Hornby skriver att Stewarts inspelning av Mama you been on my mind är bättre än Dylans egen. Jag lyssnar och ger honom rätt. Det resulterar i en lång läspaus under vilken An old raincoat won’t ever let you down från 1969 och två LP som Rod Stewart utgav under de följande åren snurrar på skivtallriken. Med sånger som Handbags & gladrags, You wear it well och Reason to believe var det underbart att bli förälskad. Kan man bli kär till tonerna av Mozart, dragspelsmusik och heavy metal? Kanske, men säkert är att sådana förälskelser inte kan mäta sig med dem som uppstod till Rod Stewarts tidiga ballader. När Nick Hornby hade skrivit den första texten trodde han att det skulle bli en bok om musik som var intimt förknippad med speciella upplevelser. Så blev det inte. Om många låtar skriver Hornby att allt han kan säga är att han älskar dem. Sådana uttalande borde få en kritiker att utfärda en bannlysning. Jag letar efter händelser som bekräftar en införstådd läsning och finner tomma sidor i min anteckningsbok. Många upplevelser förblir ordlösa. Musikens attraktionskraft är att den inte behöver ha sällskap med så många tankar. Hornbys funderingar över varför han fastnat för en låt och inte en annan är alltid underhållande och oftast tankeväckande. När han skriver om sångtitlar och sin ungdoms kärlek till tung rock inser jag varför det är en njutning att läsa. Nick Hornby tar musiken på allvar. Med några få undantag, läs Dylan och Cohen, har jag inte gjort det. Rufus Wainwrights One Man Guy och Teenage Fanclubs Your love is where I come from öppnar dörrarna till mina tonår på vid gavel. Att ha barnasinnet kvar uppfattas som positivt, men när medelålders människor upprätthåller en intim kontakt med sin tonårstid är det fritt fram för hån och mobbing. Men det är alltså tonårssinnet som håller relationen till den romantik som är rockens själ levande. Nick Hornby har skrivit så mycket liv i min rocksjäl att jag längtar efter att göra en egen sångbok. Den hade blivit mer filosofisk och självbiografisk än Hornbys, men avvikelserna hade inte blivit större än att min sångbok kunnat passera som ett syskonprojekt. Min sångbok skulle rymma kärleksförklaringar till bortglömda musiker som Carla Olson, Arlo Guthrie, Mary Coughlan, Murruy Head, David Johansen, Marianne Faithful, Echo & the Bunnymen och inte tillräckligt uppmärksammade samtida rockartister som Sophie Zelmani, Gillian Welsh, David Gray och Mark Olsson, för att nämna några namn på en lista som lätt kunde bli dubbelt så lång. Uppräkningen är ett tecken på den inspiration som mötet med Nick Honbys Songbook väcker. Jag är övertygad om att många läsare och lyssnare nickar igenkännande till den sortens utvikningar. Det speglar vårt förhållande till en författare vi uppfattar som en kompis i rockens förtrollade värld. Tomas Polvall kultur@kristianstadsbladet.se Nick Hornbys ”Songbook” är ännu inte översatt till svenska. Hornbys 31 favoriter: Teenage Fanclub: ”Your Love Is The Place That I Come From” Bruce Springsteen: ”Thunder Road” Nelly Furtado: ”I"m Like A Bird” Led Zeppelin: ”Heartbreaker” Rufus Wainwright: ”One Man Guy” Santana: ”Samba Pa Ti” Rod Stewart: ”Mama, you Been On My Mind” Bob Dylan: ”Can You Please Crawl Out Your Window?” The Beatles: ”Rain” Ani DiFranco: ”You Had Time” Aimee Mann: ”I"ve Had It” Paul Westerberg: ”Born For Me” Suicide: ”Frankie Teardrop” Teenage Fanclub: ”Ain"t That Enough” J. Geils Band: ”First I Look At The Purse” Ben Folds Five: ”Smoke” Badly Drawn Boy: ”A Minor Incident” The Bible: ”Glorybound” Van Morrison: ”Caravan” Butch Hancock and Marce LaCouture: ”So I"ll Run” Gregory Isaacs: ”Puff The Magic Dragon” Ian Dury: ”Reasons To Be Cheerful” Richard and Linda Thompson: ”Calvary Cross” Jackson Browne: ”Late For The Sky” Mark Mulcahy: ”Hey Self-Defeater” The Velvelettes: ”Needle In A Haystack” O.V. Wright: ”Let"s Straighten It Out” Royksopp: ”Royksopp"s Night Out” The Avalanches: ”Frontier Psychiatrist” Soulwax: ”No Fun / Push It” Patti Smith: ”Pissing In A River”
