Huset. År Ett.

Hem/Hemlös.

Tre konstutställningar på Bo01 i Malmö.

Visas t o m 16 september

Om du har tur när du besöker Bo01 i sommar blir just din bil utvald av en av de fem dragqueens som i ärtiga partydräkter patrullerar parkeringsområdet. Den flirtiga donnan lotsar dig sedan med säker hand innanför entréspärrarna till en reserverad p-ruta med bekvämt gångavstånd till allt. När du kliver ut går sanningen upp för dig – du har just blivit en del av Stig Sjölunds konstverk The most glamorous Parking Lot in Town.

Konsten möter bokstavligen besökaren i porten på bomässan i Malmö. Det första man får syn på är en gigantisk träpaviljong som rymmer den första av tre ambitiösa konstutställningar. Bland de deltagande konstnärerna finns flera av de mest intressanta namnen i det svenska och internationella konstlivet just nu. I sig är detta unikt. Aldrig förut har en svensk bomässa placerat samtidskonsten på en sådan framträdande plats.

Att det nu sker är glädjande för i sammanhanget har konsten mycket att ge. Jag tänker främst på den gemensamma idé som präglar konstsatsningen. För det är här som de kritiska och nödvändiga frågor kan ställas som bomässan i övrigt vänder ryggen till. Det handlar om integration och segregation, hem och hemlöshet, tekniska utopier och ångestfyllda dystopier. Tillsammans låter det ganska tungt och föga lockande. Men så fel! Här finns både humor och skönhet att hämta, och verken bjuder på såväl sinnliga som intellektuella upplevelser av det djupare slaget.

Utställningen Huset är inrymt i den specialbyggda träpaviljongen, känsligt ritad av arkitekten Agneta Hahne för att stämma överens med dess konstnärliga innehåll. Clara Åhlvik, som också bär huvudansvaret för konstsatsningen i sin helhet, har här valt tema och konstnärer. Verken rör sig mellan konst och arkitektur, och prövar hur kropp, sinne, rymd och rumslighet förhåller sig till varandra.

Amerikanska Sarah Sze har gjort en svindlande konstruktion som löper över halva byggnaden. Det är hemmets vardagsting som kallats samman i en fantasieggande dans. Stegar, tops och blomkrukor samt hundratals prylar har alla intagit en mycket exakt, men besynnerlig ordning.

Skulpturen bryter gränsen mellan konst och nyttoföremål, och får oss att se på de mest banala ting med något annorlunda ögon. Sällsamt njutbar är Anish Kapoors verk i vattenskuren aluminium som bildar en ihålig bergsformation. Konstnären leker med utsida och insida, mjukt och hårt. Verket manar till beröring och trotsar alla försök att enkelt greppa dess form.

Många av konstnärerna arbetar med interaktiva verk, där betraktaren själv påverkar sin upplevelse. Belgiska Ann Veronica Janssens har gjort en bädd av flytande kristall som svarar med färgförändringar på kroppsvärme och handflatans tryck. Christa Sommerers och Laurent Mignonneaus virtuella rum reagerar på besökarens rörelse genom att automatiskt söka upp, och visa bilder från Internet som svarar mot dennes karaktär.

Huset hyser många goda idéer, men det samlade intrycket haltar något. Konstverken känns alltför utspridda och sinsemellan olika för att lyckas skapa en riktigt övertygande helhet.

Problematiken känns igen också i År ett som visas i en plåthall ett stenkast längre bort. Här är dock den gemensamma grundidén mer angelägen och håller också samman verken bättre. De sju konstnärerna arbetar alla med frågor kring främlingskap och gemenskap, mångkulturalism, tolerans och rädsla för det avvikande. Dit hör det skeptiska avfärdandet Stig Sjölunds dragqueens möter när de försöker välja ut sina parkeringsekipage, liksom brittisk-nigerianska Yinka Shonibares batikmönstrade familj, Alien Others.

Själv slukas jag motvilligt upp av Magnus Wallins kusliga, datoranimerade film. Ett gråtande skelett och en hudflängd anatomimodell hoppar bock i en ödslig korridor. De närmar sig betraktaren, för att sedan, i ett fruktansvärt ögonblick, hoppa över dennes huvud och fortsätta sin makabra övning på duken mittemot. Det är starkt, betydelsemättat och ganska outhärdligt. Ändå står jag kvar, och ser filmsekvensen upprepa sig gång på gång, förlamad av dess obevekliga och tröstlösa förlopp.

Även utställningen Hem/Hemlös, sammansatt av den tyske curatorn Boris Groys, inleds med ett känslomässigt tungt verk. Det är ukrainaren Boris Mikhailovs fotografier av de hemlösa och deras livsvillkor, som här porträtteras närgånget och naket. De utgör en obehaglig tankeställare att ta med sig i vandringen runt bomässan. Tyska Birk Weiberg och Margarete Vöhringer arbetar i sina filmer med en metod som närmar sig den sociala dokumentärens, där innebörden i att vara hemlös skildras ur en mängd aspekter.

Men känslan av hem och hemlös sitter inte enbart i det fysiska rummets väggar. Det blir uppenbart i Ilya och Emilia Kabakovs installation av ett borgerligt ryskt hem, där en röst i högtalaren bekänner allt det han inte gjort men borde ha gjort, och nu plågas av ångest för. Hemmet som helig tillflyktsort, kvävande bur, ouppnåelig hägring eller vilopaus i nöjes – eller affärsresenärens liv. Associationerna är oändliga, och de många intressanta verken i Hem/Hemlös till trots förmår utställningen bara snudda på ytan.

Vad bättre är, vilket också förenar samtliga tre utställningar, väcks en rad frågor att fundera vidare kring. Att leva och bo tillsammans innebär långt mer än bara stadsplanering och arkitektur. Där har konsten en viktig uppgift att fylla. Den kan ge oss nya och oväntade perspektiv, konfrontera oss med obehagliga sanningar, liksom röra våra sinnen med humor och skönhet. Till Bo01 ger den en avgjort djupare och tänkvärd dimension.

CAROLINA SÖDERHOLM