I mötet med naturen

Det som är nytt möts ofta med åsikten att det är svårbegripligt, det gäller både den nya konstmusiken och samtidens konst. Gunnar Jansson sitter sedan 33 år på en av violastämmorna i Malmö Symfoniorkester (MSO) och har mött många lyssnare under senare år i samband med sina musikintroduktioner i foajén innan orkesterns konserter. För honom är detta möte viktigt. Att på så sätt ge vägar in i musiken, avdramatisera musiken och öppna öronen hos publiken. Inte heller behöver han fundera länge på vad han svarar när någon säger att han den nya musiken är svår att förstå. – Det är inte frågan om att begripa, utan om att uppleva. Jag förstår mig inte på naturen, men jag njuter ändå av den. Det viktiga i mötet med ny musik är att reagera, sedan spelar det ingen roll om man tycker om den eller inte, bara man inte är likgiltig. Sedan skall man inte heller försöka analysera ihjäl musiken, då blir det svårt. Själv hör han naturen i sina kompositioner, andra har sagt till honom att det i hans musik finns vissa tydliga karaktärsdrag. – De finner en enkelhet i min musik, samtidigt som jag är ganska bunden vid den melodiska linjen. jag skriver helt enkelt musik jag själv vill lyssna på. Och egentligen är det enkelt; det gäller att öppna en dörr i sig själv och ge sig in i det innersta, det är där det finns. Enkelt? Kanske. Lösenordet heter ärlighet. Genom att vara ärlig mot sig själv blir musiken sann och personlig. Gunnar Jansson säger: – Man måste ge av sig själv för att det skall ge andra människor något. Även om samtiden och mötet med människor har betydelse för den musik han skriver är naturen den viktigaste utgångspunkten i Gunnar Janssons skapande. I ensamheten. Det är lätt att förstå där vi sitter, med varsin blå kaffemugg i hans trädgårdsgrupp med Östersjön framför ögonen. Här finns ingen gräns till havet. Och förutom Österlen nämner Gunnar Jansson två platser i Sverige där han kan uppleva naturens storslagenhet och människans litenhet; Lapplandsfjällen och Fårö. – Jag har ett stort behov av ensamhet, inte för att jag är asocial, utan för att jag skall må bra. Som när jag hade ett fyra veckors stipendium på San Michele-stiftelsen på Capri. Ingen telefon som ringde, inga bruna kuvert, det var en fantastiskt kreativ miljö – så pastoralt att man nästan blev förskräckt –, jag tror aldrig jag varit så produktiv. Resultatet blev en saxofonkvartett, en sextett, en concertino för viola och blåsorkester, några korta pianostycken, en mässa för kör och skisser till en havssymfoni. – Ibland satt jag under citronträden och skrev, men för det mesta jobbade jag inomhus. På eftermiddagen gick jag in till staden, handlade lite och tog en kopp kaffe, men bara en enda kväll följde jag med de andra som bodde hos stiftelsen. Jag trivdes så bra med att sitta ensam med min musik. Mötet med själva San Michele-miljön har etsat sig kvar som ett varmt minne och en lärdom. Slutkörd efter en intensiv arbetsperiod hemma anlände han till Neapel och vidare med båten till Capri. Trångt och bullrigt och han började ångra resan. Taxin förde honom uppför de slingriga vägarna mot San Michel. Sista biten fick han gå, fram till en vit mur med en stor port. När han klev in genom porten försvann allt larm, och han visste direkt att han hade kommit rätt. Den där känslan försöker han fortfarande plocka fram ibland, som ett sätt att varva ned och skala av omvärldens buller, bli sig själv. Som violast i orkestern sitter han med i ljudbilden. En utmärkt plats konstaterar han, där chanserna är flera att höra hus andra tonsättare löst musikaliska gåtor. Och självklart har han påverkats av över trettio års orkestermusicerande. – Ingen tonsättare är opåverkad av andras musik, det är ju vårt referensmaterial. Själv tycker jag att jag varit privilegierad som har fått sitta med i en orkester. Vissa av mina egna verk har ju också framförts av orkestern, och då har jag någon gång under repetitionerna gång gått ut i salen och lyssnat. Det är en speciell känsla, och ibland kan jag bli förvånad, inför en liten sekvens kan jag undra när jag skrev jag det där, det är ju bra! Men under konserten är jag bara en musiker bland alla andra. Då är det dirigentens uppgift att med notbilden och instrumenten måla en vacker bild för örat. Allt han skrivit har uppförts, däremot har endast tre verk getts ut på skiva. Och MSO tycker han numera tar ansvar för den nya svenska musiken. När orkestern senare i höst ger sig ut på turné tar de bland annat med sig malmötonsättaren Rolf Martinssons trumpetkonsert. – Musikinstitutionernas uppdrag är att sätta den svenska musiken på repertoaren. Jag tror inte på festivaler för nutida musik, de kan bli erbarmeligt tråkiga. Istället skall den nya musiken ges en naturlig plats i säsongsprogrammet. Det finns många bra svenska tonsättare idag, men vi är lite för blyga. Tänk om vi kunde komma tillbaka till hur det var runt förra sekelskiftet, då var svensk musik stor ute i Europa. SUNE JOHANNESSON