I väntan på julkalendern
Mikael Engström (text) & Helena Willis (bild): Kaspar och Snömannen (Rabén & Sjögren)Vill man bekanta sig med figurerna i årets julkalender är det läge att läsa om Kaspar och Snömannen i Mikael Engströms senaste bok om Kaspar. Vid första anblicken inte särskilt vackra, men humorfyllda, uttrycksfulla och detaljrika, bilder gjorda av Helena Willis speglar livet i byn. Där finns bland andra morfar som täljer trähästar och idkar pimpelfiske, den snåle men vetgirige handlarn Atom-Ragnar och den fina fru Åhman. Att det snart är jul ser man i skyltfönstret annars är det vintern och snön som inspirerar till äventyret. Berättelsen har både spänning och vardagslugn över sig. En dramatisk bihandling är att Kaspar inte kan motstå frestelsen att lägga tungan mot järnräcket var gång han besöker affären. I en sådan här liten, avskärmad by har man behov att drömma sig bort och att hitta på figurer och äventyrliga upptåg. Kaspar och Lisa är bästisar och blir inspirerade av Atom-Ragnar som läser om Snömannen i en vetenskaplig tidskrift. De beslutar sig att skapa en snöman och skrämma fru Åhman. Snömannen får morfars älgskinnsfäll, fyra gummistövelfötter och säger AAHHHOOOORRRKKK. Fru Åhman talar upprörd om ”ett löpande lurv” som låter som en snöman men sådana finns ju bara i Himalaya säger Atom-Ragnar och vill ha bevis. För säkerhets skull försöker han fotografera snömannen och avslöjar den direkt. Barnen gör en snabb överenskommelse, de sticker åt var sitt håll och låter skinnet ligga kvar på marken. När morfar ska ut och pimpelfiska saknar han sin älgskinnsfäll varför morfar och Kaspar måste befria fällen/Snömannen från Atom-Ragnar. Då har Atom-Ragnar fått ett nytt nummer av Värt att veta där det står om flygande tefat och utomjordingar som har baser på månen. Morfar tycker inte att Atom-Ragnar är riktigt klok men Kaspar hör inte, han lägger som vanligt tungan mot järnräcket. Humor och värme präglar Kaspar och hans värld och ju mer man lär känna byn och dess invånare ju mer uppskattar man den. Det är inte bara spänningen i barnens utmaningar mot vuxenvärlden som är det bärande i berättelsen. Känslan av tillhörighet i denna minivärld, där alla har rätt och förmåga att ta för sig, lever kvar likt en pendang till Bullerbyn. Och så stannar frågan kvar – Snömannen – finns han på riktigt? Det får vi kanske reda på i julkalendern! Om den filmade versionen lever upp till inlevelsen och berättarglädjen i den tryckta så är barn och vuxna att gratulera inför tittandet. WIVECA FRIMAN
