I Wines mörker

Nyheter • Publicerad 10 augusti 2001

NY POCKET. Titeln till trots har Maria Wines Man har skjutit ett lejon (Delfinpocket) ingenting med afrikansk safari och högviltsjakt att göra. För även om Wine föddes och växte upp i samma land som Karen Blixen, är det svårt att tänka sig två författare med mera olika och ojämlika bakgrunder, förutsättningar och villkor. Den självbiografiska berättelsen utgavs första gången 1951, men reviderades senare och när den nu kommer på nytt i Delfinpocket har utgåvan från 1974 legat till grund. Vi befinner oss långt från det danska gemytet, i en tillvaro präglad av glåpord och tafsande, övergivenhet och övergrepp – och den är, vågar jag påstå, synonym med Maria Wines egna erfarenheter från barnhemmet och fosterfamiljen, lek- och plågkamraterna; från den sociala, känslomässiga och ekonomiska botten som hon mirakulöst nog tog sig bort och upp ifrån men som, självfallet, aldrig kunnat utplånas. Såren kanske läker, minnena och traumat består. Och det råder ingen tvekan om att ”Man har skjutit ett lejon” tillhör de bestående barndomsskildringarna i svensk efterkrigslitteratur. Förmodligen är den också mörkast av alla. JAN KARLSSON

SAXO

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons