Individen i centrum
Venedigbiennalen. Mänsklighetens Plattform, Italiens paviljong samt Arsenalen t o m 4/11 Harald Szeemanns utställning The Human Platform (Mänsklighetens plattform) sätter människan i centrum. Titeln är mångtydig och ordet plattform anger både yta, bas och ett fundament. Szeemann önskar göra en tillbakablick på människans tillstånd i denna utställning, vilket är den första på det nya seklet. Här lyfts människans villkor, handlingar, relationer och omgivning fram. Han önskar också bestrida att konstverk kan vara globala. Varje konstnärs nationella tillhörighet framkommer tydligt helt enkelt genom hudfärg, väderlek och natur i verken. Utställningen placerar människan på en piedestal. I entrén sitter en pojke på huk – förstorad minst tio gånger. Han är helt verklighetstrogen återgiven i vax och stirrar med förundran på betraktaren. I det magnifika gamla repslageriet byggt i tegel med kraftiga runda pelare är skalan perfekt. Omedelbart känner man sig liten i relation till Ron Muecks Untitled (Boy). Som en manlig sfinx stirrar han melankoliskt på varje besökare. Denna utställning visar många olika aspekter av mänskligt beteende – flera av människans sämsta sidor men också människans sårbarhet, glädje och kärlek. I det enorma magasinet på Arsenalsområdet visas video och åter video. Som besökare dyker man in i det ena mörka rummet efter det andra. Känslan av rymden, de kraftiga pelarna och tegelmurarna har närmst försvunnit och istället visas verken i små kuber. Jag saknar skulpturer eller verk gjorda av olika material med lukt och form. Ett av de få är Richard Serras magnifika skulptur av tunga vridna järnskivor flera meter höga. De formar en spiral att gå in i och mäta sig mot. Ernesto Netos mjuka skulpturer hängande från taket luktar gott av starka kryddor som kryddnejlikor. Fler sådan storslagna gester skulle behövts för att inte utställningen skulle forma sig till ett myller av enskilda verk. Videoverken är oftast berättande, med början hos Chris Cunninghams våldsamma bilder av kärlek och hat. Här testas uthärdighet i otäcka misshandelsscener blandat med erotisk passion. Hans mer mystiska video av varelser som mutationer mellan människa/maskindelar är en skrämmande framtidsprofetia. Samtidigt hakar den på alla sagor om skulpturer och dockor som blir levande – från Galatea till Nötknäpparen och Copelia. Att människan tillhör en grupp tar finske Tuomo Manninen fasta på i en lång rad gruppfoton från till exempel Yoga för arbetslösa eller Brandmän. Samma sak gör japanen Tatsumi Orimoto som visar bilder av sin senila mamma med hennes vänner i olika grupper. De nordiska konstnärerna är mycket väl representerade, främst de finska. Salla Tykkäs naturromantiska och vackra video Lasso, från ett kallt Helsingfors fångar ett kvinnligt betraktandets passivitet och en manlig hyperaktivitet. I år är det klassisk musik som gäller i påfallande många verk för att förhöja känsloläget. Verken är allt annat än neutrala, jag kastas mellan starka känslor av avsky, till glädje, till skräck. Svenske Lars Siltbergs video är ett av de få som framkallar skratt då en man ska lära sig att stå med bollar på fötterna och på händerna. Annars är situationerna ofta tragiska eller gåtfulla. I Ene-Liis Sempers video sitter en kvinna och läser, så reser hon på sig, går över till en snara och hänger sig. Men så visas en andra version där pallen åter ställs upp och hon trär huvudet ur snaran och återgår till sitt läsande, allt till klassisk musik. Lucinda Devlins skrämmande bilder från olika dödsceller i USA är isande kallt dokumentära, vilket framhäver det omänskliga i dödsstraffet. Detta är ett av de få riktigt tydliga politiska verken. Sammanfattningsvis är utställningen Mänsklighetens Plattform extremt individualistisk. Här berättar varje konstnär sin historia, mer eller mindre personlig. Mer politiskt kritiska verk förekommer, men de hör till undantagen. Det är den mänskliga individen som står i centrum. Konstnärer har genom konsthistorien visat människan ett närmast narcissistiskt intresse via otaliga porträtt och skulpturer. Det nya seklet är inte ett undantag, även om video och foto är de uttryck som samtidens konstnärer väljer. Människans nyfikenhet på sig själv är obegränsad. Samtidigt kan jag sakna ett större sammanhang och en blick bortom individen. MARIKA WACHTMEISTER
