Intet nytt under kjolen

Nyheter • Publicerad 29 mars 2001

Benjamin Lebert:

Crazy

Annons

Övers Meta Ottosson.

(Natur och Kultur)

När debutromanen Crazy 1999 utkom i Tyskland var författaren Benjamin Lebert sjutton år. Nu är han nitton och med över 300 000 försålda ex i hemlandet redan stjärna. Och inte bara där. På sitt segertåg genom världen (26 länder lär ha nappat på boken) besökte han nyss Stockholm, med anledning av den svenska utgåva som idag föreligger i Meta Ottossons översättning. Det blev rentav ett rejält inslag i vår statstelevision.

Ung och framgångsrik - kombinationen är oslagbar, särskilt som den adderas med författarens mediekittlande halvsidiga förlamning. Med sin upphovsman delar jagberättaren och huvudpersonen inte bara detta ”funktionshinder”, utan helt sonika också personnamn: Benjamin Lebert. Var gränsen i övrigt går mellan verklighet och fiktion är författarens sak.

av sina socialt respekterade och, faktiskt, älskade föräldrar lämnas Benjamin på ännu en bayersk internatskola. Meningen är att han äntligen skall förbättra sina betyg, främst i matematik. Men inte heller på denna ansedda läroanstalt är det i skolbänken framstegen görs.

Medan föräldrarna på sitt håll går mot skilsmässa, kliver Benjamin, sexton fyllda, rakt ut i livet. Han kan inte få fyr på tändstickor, men börjar röka rätt friskt ändå. Dricker öl på burk. Besöker med kompisgänget både en sexualrådgivare och flickornas korridor. Rymmer med grabbarna till München och en stripteasebar.

Däremellan begår han, rädd och osäker, samlagsdebut med en initiativrik och mera erfaren Marie.

Precis under jargongen - allt är ”cool” eller ”crazy” - fångar Lebert rätt fint tonåringens vilsenhet. Och gänget, under mindre högtidliga former upphöjda till ”blodsbröder”, består av så udda och halvt misslyckade ynglingar att man nästan blir rörd. Av internatskoleskildringens traditionella pennalism märks knappt en harkling.

Här vill de i sann vänskap varandra väl och de drar sig inte för att långt bortom all smart replikföring tala ”djupt” och känsligt om tjejerna, livet och litteraturen. Den senare bör - liksom filmerna och musiken - vara engelsk eller amerikansk. Hellre Hemingway än Goethe. Och, minsann, hellre hem till pappa än kvar på skolan; snart sjutton skiljs Benjamin från internatet.

från boken skiljs jag, vuxenläsaren, utan större saknad. Det är inte mycket nytt under solen eller kjolen. Inte mycket att skriva hem till mamma om. Men om jag haft en son i lägre tonåren? Då hade jag, som det heter, kunnat sätta Crazy i händerna på honom utan att göra mig skyldig till uppvigling.

Annons

Så kan nog succén förklaras: Benjamin Lebert är lika oförarglig som sina läsare, ett litteraturens svar på Backstreet Boys.

JAN KARLSSON

SAXO

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons