Invändningar har gjorts

mot benämningen kulturkrock, vilket ju antyder att det handlar om kulturellt eller religiöst betingade föreställningar. Professor Eva Lundgren vid Uppsalas sociologiska institution menar istället att man ska se dessa brott för vad de är – brott begångna av män mot kvinnor, så som man skulle benämnt fallen om det handlat om svenska män. Det handlar inte om kultur, utan om individer hävdar hon.

Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet, pekar på det faktum att samma värderingar finns hos människor från andra religioner i samma område. Det handlar alltså inte om religion utan om kultur, och människor med muslimsk bakgrund kommer ofta från ett samhälle med starkt patriarkal och tribal struktur.

– Den patriarkala familjen är individens enda skydd, då det i de här länderna inte finns någon utbyggd offentlig sektor. Det är föjdaktligen familjen man är lydig mot, säger Jan Hjärpe.

Hjärpe är optimistisk inför framtiden och tror att de som är unga och växer upp i Sverige ser möjligheten att vara individer.

– Det pågår också en intern diskussion bland muslimerna, där man kritiserar varandra och inte vill klumpas ihop i ett block. Detta är viktigt för den demokratiska processen. De bosniska muslimerna är också en positiv faktor när det gäller demokratiska ideal.

Värre är det med de unga arabisk–muslimska männens anpassningsförmåga, åtminstone om man får tro en undersökning i Danmark som Kirsten Damgaard gjort. I Danmark har man också diskuterat integrering och kulturkrockar, bland annat efter en uppmärksammad gruppvåldtäkt i våras.

Undersökningen handlade om danskboende muslimers syn på sexualitet. Det framgår, enligt en artikel i Jyllands-Posten (5/3 2000) att många av de unga muslimerna betraktar danska flickor med förakt. Kirsten Damgaard upplever att några av de unga muslimerna har svårt med det humanistiska samhället. Hon går till och med så långt som att påstå att humansim och islam är två olika universum: ”Humanism är en motsättning till islam. Därför kommer kulturmötet aldrig att lyckas.”

Det är främst två egenskaper hos islam (eller hur islam praktiseras) som krockar med svensk kultur. Det ena är synen på kvinnan, och det andra är synen på religion. I Sverige och väst är religionen en privatsak. I de muslimska länderna är den emellertid en väsentlig del av det offentliga livet, och utgör i vissa stater den grund utifrån vilken samhället ska styras.

I Koranen och sunna (”Muhammeds sed”. Levnadsregler förmedlade genom ett antal berättelser om Muhammed) finns många ställen som inte går ihop med svensk demokrati och en modern människosyn. Framförallt gäller det synen på kvinnan, men även homosexualitet och rättsuppfattning. Liknande värderingar kan man läsa i Gamla testamentet och det finns kristna fundamentalister som ser dessa texter som Guds ord.

Det existerar även kristna präster inom Svenska kyrkan som har en annan syn på sex, abort och homosexualitet än den officiellt svenska. Det är viktigt att varken diskriminera eller särbehandla islam. Den kritik som riktats mot kristendom och kristna måste också riktas mot islam och muslimer.

Författaren och professorn Bassan Tibi, själv sekulariserad muslim, varnar i sin bok Der wahre Imam, för fundamentalismen och slappa västerländska demokrater. Sigrid Kahle refererar i Svenska Dagbladet (23/4 1997):

som upplyst icke-europeisk muslim vill jag försvara den europeiska tron på en allmängiltig demokrati och mänskliga rättigheter också mot slappa västerländska demokrater som i missriktad tolerans är beredda att sälja ut Europa till olika fundamentalismer.

Tibi fortsätter att varna för fundamentalisternas bedyranden om att demokrati och ”den sanne Imamen” skulle vara förenliga (den sanne Imamen är den rättmätiga efterföljaren till Muhammed). Kahle refererar:

Sann imam och demokrati är oförenliga. Tro inte fundamentalister när de talar till er västerlänningar om demokrati och medbestämmanderätt; när de talar på sitt eget språk till sina egna låter det annorlunda. Då är västerlandet fienden, folksuveräniteten otro, individen har inga rättigheter utan enbart plikter att verkställa Guds vilja, som bara religiösa jurister och teologer kan tolka; Gud är ende lagstiftare, individen har ingen motståndsrätt och en islamisk stats suveränitet grundas på Guds vilja.

Intressant blir det om man jämför vår egen historia – före moderniteten och det demokratiska samhället – med traditionalistiska och fundamentalistiska värderingar. Likheterna med det som står i sharia – den muslimska lagen, och hur den tolkas, är ofta slående.

I det medeltida svenska samhället fram till industrialismens 1800–tal var kvinnan underordnad männen – först fader och manliga släktingar, sedan sin make. Hennes rättigheter var kraftigt begränsade: hon hade få möjligheter att bestämma vem hon skulle gifta sig med och hon var omyndig både som gift och ogift. Hon fick ha privat egendom men dottern ärvde hälften så mycket som sonen ärvde. Kvinnor kunde inte vara målsägare, det vill säga utkräva straff för brott begångna mot henne – det var de manliga släktingarnas sak. Även inom äktenskapet skulle hon underordna sig mannen, även om han misshandlade henne.

Den ekonomiska strukturen var styrande för denna kultur. ”De medeltida lagarna satte husfaderns makt och ättens strävan att bevara släktförmögenheten i centrum och detta var avgörande för begränsningen av kvinnans rättsliga förmåga”, står det i Utbildningsradions Kvinnohistoria.

Kyrkan stod för en viss maktförskjutning och förbättring av kvinnans situation, då den tog över ansvaret för vigseln. Syftet med detta var att minska släktätternas makt. Centralmaktens övertag av den rättsliga makten – bestraffning och definition av brott, bidrog också till att kvinnans ställning stärktes.

Kyrkan definierade vad som var äktenskap fram till 1800–talets slut då civiläktenskap blev möjliga. Skilsmässa var otänkbart med något undantag, till exempel om mannen var impotent. Inom den protestantiska kyrkan var otrohet godtagbart som skilsmässoskäl, men inte förrän 1860 godtogs osämja som principiell skilmässogrund. Men det var krångligt att skilja sig och inte förrän med 1915 års skilsmässolag, som stadgade att makar kunde skiljas på grund av ”djup och varaktig söndring” ökade skilsmässorna. De fortsatte att öka fram till 1970– och 80–talens höga siffror, i takt med kvinnans möjligheter att försörja sig.

Ovanstående stämmer överens på nästan varje punkt med sharia. Andra lagar som för oss är helt främmande är dödstraff, handavhuggning för stöld, piskrapp eller spöstraff för otukt – både för män och kvinnor.

I Sverige och Västeuropa har medborgarna efter flera århundradens kamp uppnått en principiell jämlikhet och individuell frihet – befriade från olika auktoriteter. Att till exempel kritisera den svenska kyrkan är inget riskabelt, utan ganska vanligt. Finns det någon jämförbar kritik av den egna läran inom islam ? Både ja och nej.

Under 1800–talet växte flera reformatiska rörelser fram, inspirerade bland annat av den protestantiska missionen. Detta var rörelser som syftade till sekularisering och anpassning till ett modernt samhälle, och vände sig mot de skriftlärdas auktoritet. Enligt Geoffrey Parrinder (Världens religioner) har det inte funnits någon kritik av Koranen jämförbar med bibelkritiken i de protestantiska länderna. Också Tibi menar att sekularisering och västernisering har varit en kort episod i islams historia. Han tror att anledningarna var att demokratin aldrig fick några riktiga institutioner, att nationalstaten var svag samt islams inflexibilitet. Rationalismen, som varit en stark faktor i den västerländska utvecklingen, förlorade kampen mot de ortodoxa muslimerna redan under medeltiden.

Kanske var det ingen tillfällighet att araberna tappade världsherraväldet samtidigt som ”fritänkandet” och forskningen begränsades på 1200–talet. Fram till dess stred man om den rätta tron, om Gudsbilden och människans fria vilja – här ingick till exempel hur mycket individen skulle underordna sig religiösa auktoriteter eller forska i naturlagarna. Man får inte glömma att islam, precis som kristendomen och andra religioner, hade sina rebeller, mystiker och martyrer. Koranen kan också ge stöd för en tro befriad från auktoriteter, utan mellanhänder i form av prästerskap som står mellan individen och Gud – samma tankar som hos Luther och frikyrkorörelsen.

Religion kan , om den inte ses som en privatsak, utgöra ett problem för demokratin, därför att den handlar om en personlig övertygelse som inte kan fungera som ett argument i en logisk diskussion. ”Du tror, men jag tror inte.”, blir en oöverbryggbar klyfta. Man kan inte tillskriva en värdering mer värde än annan. Man kan i sammanhanget påminna om Hedeniusdebatten på 50–talet, då Ingemar Hedenius kritiserade kristendomen, och angav logiska krav för en rationell diskussion mellan troende och icke-troende.

Här kommer också diskussionen om det mångkulturella samhället in. Ett mångkulturellt samhälle är en definition på demokrati. Många olika trosuppfattningar, politiska ideologier och kulturer existerar bredvid varandra i respektfull samverkan och lyhördhet. Men då gäller att också minoriteten respekterar andras värderingar som lika mycket värda som deras. Mångkultur och demokrati betyder varken särbehandling eller diskriminering.

Islam, som religioner överhuvudtaget, kan också fungera som ett alternativ eller en kritik av den västerländska livsstilen, som ju inte är utan brister. Ett återkommande tema i muslimsk tradition är just hur man ska förhålla sig till väst och moderniteten.

Det kapitalistiska väst har inte längre kommunismen som motbild, och islam har satts i dess ställe. Kanske finns det frågor och svar inom islam som är värda att beakta, eller att diskutera öppet.

Jag har här skrivit om krocken mellan islam och svensk demokrati. Det betyder inte nödvändigtvis att det ena är rätt eller fel, bara att det är en krock mellan två värdesystem. Jag kan tycka att det finns en storhet i en kultur som ägnar en månad om året åt att fasta och tänka på dem som inte har något, som muslimerna gör under Ramadan. Och i vår individualistiska kultur finns det många som tar stryk – kanske främst barnen.

Frågan blir då vem som ska avgöra vad som är rätt sätt att leva. Svaret blir rimligtvis upp till var och en. Kanske är det enda som det existensialistiska alternativet det enda som återstår i en agnostisk kultur som vår; vi är födda till en fruktansvärd tomhet, men det är bara den enskilde som kan leva sitt liv och göra sina val. Vi är fria men också ohyggligt ensamma, och i en ständig kamp mot meningslösheten.

Jag kommer att tänka på en man jag mötte som var från ett muslimskt land. Han frågade om jag trodde på Gud. Nej, svarade jag. Varpå han sa:

– Il faut réfléchir. Det bör du begrunda.

OLOF LÅNG

Fotnot: Olof Lång är kulturskribent, fil kand i litteraturvetenskap, 33 år och bosatt i Helsingborg