Konsten att laga middag på äkta scoutvis

Jag var med SMU Lund (SMU står för Svenska Missionsförbundet Ungdom) i nästan ett dygn och insåg att en rätt stor del av den vakna tiden på dygnet går att till köksarbete.

Framför allt om man gör som SMU Lund, på ”äkta” scoutvis med enbart vedspis. Ingen gasol, där inte.

– Var och en gör som de vill och vi har absolut inga synpunkter på att andra tar gasol eller el till hjälp, men vi tycker det är mysigare med bara vedspis, säger Rolf Casserlöv, en av ledarna. Att det är bökigt ser ”Casse” som naturligt. Kontrasten mellan lägerliv och det vanliga moderna livet hemma ska finnas där.

Och även om ledaren Annika Ahlström pilar som en ekorre mellan skafferiet och spisen och disken ligger ändå ett stort ansvar på ungarna själva.

Alla hjälper till, och de gör det utan att ledarna behöver tjata.

Men… ska jag vara ärlig var jag rätt skeptisk till att det så småningom verkligen skulle skapas en köttgryta med ris ur det kaos som såg ut att råda.

– Kaos? Nä, nu flyter det fint, skrattar Annika, samtidigt som det råkat komma för mycket ved i spisen och elden flammar högt över grytan. Ungarna duckar rutinerat, hostar lite rök, men fortsätter sen lugnt att röra i grytorna. Och, det här är ingen överdrift, köttgrytan som hamnade på bordet var en av de godaste jag ätit (kan inte vara mer precis än så, om frun läser det här)!

Det kan i och för sig, i viss mån, berott på hungern. Köttgrytan var lunch, men serverades inte förrän halv fem. Det hade kommit annat emellan.

Knappt tre timmar senare stod middagen på bordet. Hamburgare och stekt klyftpotatis.

Eftersom jag var kokgruppchef i det militära erbjöd jag generöst min hjälp.

Mina specialkunskaper mottogs tacksamt.

Jag fick hugga ved.

Efter disken var kvällen fri för scouterna.

De äldre hade redan sina planer klara. Lägret är fullt av tonåringar och många kontakter är redan knutna, många ögonkast har spritts och det fanns förväntan i blicken hos tjejerna och killarna. Det gjorde nog inte så mycket att Heavy Metal-konserten blev inställd.

Jag anade att de inte ville ha en nyfiken murvel i hälarna, och hängde på ledarna istället. Det blev en promenad till seniorbyn, men Annika och Mats Tedenvall fann inte vad de sökte; en andaktsstund i lugn och ro. De tyckte det var för skränigt i kyrkans tält men hade för sig att det fanns ett annat vid Stortorget. Det gjorde det, men det stängdes precis när vi kom dit. Även fikatältet lyckades vi missa med en minut.

Så kvällen avrundades i fotogenlyktornas sken hemma i köket med saft, kex och bulle istället. Vid midnatt var det läggdags. Läggdags ska dock inte förväxlas med sovdags.

När Annika masade sig upp vid halv sju-snåret hade jag fortfarande inte sovit en blund. För vid två kom ungdomarna hem – och satte sig och surrade utanför tältet. Jag tror jag ändå var nära att slockna, men innan kidsen gick och la sig öppnade de tältet där jag låg och meddelade ledarna att alla var hemma.

Jag fick en chans till och var på väg in i dimman vid fyrasnåret. Hade inte Sofia, en av tonårsscouterna, råkat ligga i samma tält som jag kunde jag fått några timmar då.

Jag gav upp i samma sekund som ”Fiffi” satte sig upp och sa/skrek: ”Vänta på mig, jag ska också med!”

Hon pratade i sömnen. Ögonblicket efter gick hon i sömnen också. Hon trampade mig först på foten, sedan knät och jag anade var nästa steg skulle landa, men hann undan.

Sen hade Sofia ett långt samtal med ledar-Mats, hela tiden i sovande tillstånd, och innan ”Fiffi” sedan väckts och dirigerats tillbaka till sin plats – och hittat sin sovsäck – var jag så vaken att jag tyckte mig kunna se i kolmörkret.

Morgonen blev lugnare än natten. Halv nio satt jag och SMU-gänget på gräset framför scenen vid Tower Bridge tillsammans med tusen, kanske två tusen, andra som njöt av en både finstämd och medryckande morgongudstjänst där ett framträdande av en grupp kenyanska barn väckte jubel från publiken.

Ett knappt dygn som scout, och jag är sliten och trött. Men mycket tacksam för att jag fick vara med SMU Lund. Go’a ungar, avspända ledare – jag tror jag fick uppleva scouting när den är som bäst.

Och nu har de i alla fall ved så de står sig några da’r!

peter.malm@kristianstadsbladet.se