Konsten att vara turist
Jag har längtat till ett hus vid havet och en familj så länge att jag numera ser på mina visioner som främmande. Om jag haft en krona för varje resa som aldrig blev av eller en vingård för varje rädsla jag itutats, då skulle jag kunna odla pengar med smak av Rioja, Chardonnay och Mazedonischer Kadarka. Jag skulle kunna resa i tusen år, som kristen, och inte se något annat än skuld och skam. Världen skulle passera mitt blickfång utan att fastna på mina vykort. Om jag bara haft en vägvisares tränade öga. Men jag fantiserar om att ta tåget i gryningen med lätt packning och ett oförskämt leende fastspänt i ansiktet som ett fladdrande sjörövarsegel. Jag tog det där tåget en gång, ner till fiskebyn Kåseberga för att skriva en roman om förbjudna relationer. Fyra år senare hade jag en kvinna med mig, lockade ut henne på piren och friade till henne. Vi sov över på Kalles Smedjas pensionat, talade litteratur med Bo Widerbergs kusin, åt rökt haj och drack två flaskor champagne. Uppe vid Ales stenar ställde vi oss och såg ner för stupet och hur bränningarna slog in över land med det vita skummet som vispgrädde på ett svart kaffehav. Kvinnan hade färdats runt jorden flera gånger, sett gurus leda massmeditationer i Indien och vandrat genom den peruanska Dimskogen. Själv båtade jag över till England en gång, med ett rockband, och spelade i rökiga salonger för att på ett så genuint sätt som möjligt förverkliga en barndomsdröm. Men drömmen var överskattad. Medan mina musikkollegor festade på Fish and chips och rökte marijuana till morgonteet, längtade jag hem till Skåne och de ödsliga fälten och ängarna. Inte helt olik tjuren Ferdinand var jag, med en omodern saknad efter stillhet i blodet.
Besöker man Kåseberga sommartid blir man lätt lyrisk. Doften av tång är så sann och ohämmad att ögonen tåras. Rökerierna serverar lax- och sillburgare tills man blir tokig av lycka. Jag har tänkt att jag skulle vilja bo där, med kvinna och barn, i ett litet hus med kornas råmande i nacken och en bärbar dator innanför västen. Men det är svårt, nästan omöjligt att nästla sig in bland ortsbefolkningen. Man är främling i trettio år och dessutom är de smått galna allihop. De gömmer sig uppe i träden för att spionera på varandra och pissar i varandras brevlådor för gamla oförrätters skull. Ibland blir man inte riktigt klok på människor.
Klokhet har å andra sidan aldrig tagit oss någonstans. När andra vill paddla fors och klättra i berg, dricka tequila i de mexikanska bergen och spela bort pengar på ett dårhus i Las Vegas, har jag en hemlig dröm som du gärna får skratta åt. Månen. Att få stilla en bit av evigheten i Stillhetens hav, svalka tankarna i den maximala tystnaden, lyfta benen i ett motstånd som är fullständigt främmande, kanske till och med obegripligt. Att stå i stendammet och glömma jorden, land för land, och sedan återvända som turist och minnas rödhaken när den rullar en lång räcka av sköna toner mellan människor i stad och by. Men jag skulle kunna stå på ängen bakom Bredasten eller Fredriksberg och ändå inte minnas den röda pappersdraken från de vallmodoftande sommarloven på 70-talet. Jag skulle kunna resa till Kairo, gå ner för de soldränkta trapporna och ut i det blixtrande vattnet, ut i Nilens mysterier, och ändå bara tänka på flickan som lät mig ta hennes oskuldsfullhet på en skev säng i utkanten av ett vinterkallt Malmö. Malmö är definitivt en kvinna och varje kvinna en resa. Jag har legat intill hennes varma bröst och ammat sedan barnsben. Jag har sett årsringarna mörkna som sirap kring hennes navel och i armhålornas vattenbryn. Jag har eskorterat henne genom de ståtliga parkerna, cellernas och kärlens stolthet, och vi har letat efter världsomstörtande romaner på ett nydesignat Stadsbibliotek. Vi färdades med Roys taxi till Pers Krog där vi beställde in hjortmedaljonger med murkelsås och skimrande rött vin. Vi njöt Kristina från Duvemåla på Stadsteatern, Björn Afzelius i ett sommarrusigt Folkets Park och en gång skymtade vi Jan Sigurd i vimlet på Malmöfestivalen, alldeles mellan tältet med strutsburgare och den jämna strömmen av svettiga kameraturister. Jag har sett henne fostra punkare, syntare, svartrockare och hip-hopare. Hon är min moder, min älskarinna, vän och beskyddare. Ändå vill jag lämna henne, hemstädernas hemstad. Jag har varit på väg i femton år. Jag anar Luangwa Valley, den dallrande Elefantdalen insprängd mellan två naturreservat i norra Zambia. Där doftar det inte alls som i Skåne, men man kan bo på en ranch omgiven av apbrödsträd, akacior och grönblå laguner och ändå minnas färjan över till Hven eller en härlig Ulf Lundell konsert på Sofiero. Och då vet man att man kan återvända, som turist, och se världen med nya ögon; munkmarknaden i Ystad, golftävlingarna i Falsterbo, den vitkalkade kyrkan utanför Lövestad, de smärtsamt vackra ängarna mellan Höör och Skånes djurpark och äppelträden i Kivik.
Men att stanna kvar är också en resa. Att sitta still är detsamma som att vara i rörelse. Allt är illusioner och föreställningar. Vi glömde bort enkla sanningar om livet och förivrade oss till Kanarieöarna och Österrikes slalombackar. Jag vet inte när det skedde, men vi fick väldigt bråttom, så bråttom att vi idag måste skruva upp TV-apparaterna på högsta volym för att inte skrämmas ihjäl av tystnaden och friden inne i hjärtat. Det långsamma tempot är livshotande, just därför att det fallit ur människans medvetande, och en del måste avvänjas från motorvägsmentaliteten under plågsamma former. Själv läste jag in mig på buddistisk meditation. Jag fastade med hjälp av ett polynesiskt livselixir och skrev en kokbok på kuppen. Herregud, jag drömde om knaprigt stekt kyckling, rostbiff med potatissallad, schwarzwaldtårta och okristligt goda whiskydrinkar. Livselixiret, ett slags juice som använts som mat och medicin i tvåtusen år, var en resa inåt och hur jag än vänder och vrider på det så mötte jag mig själv där någonstans i det hägrande mathavet. Jag stod där, med musselsoppa upp till knäna, och betraktade mitt liv och jag vet inte om det var en religiös upplevelse, fjärran från kors och straff, eller om jag bara fick sju dagars andrum. Leonard Cohen visste vad han gjorde när han gick i kloster och slutade tala, så mycket kan jag säga. Han kallades galen, men log som en vild blomma åt kritiken. Blir tillvaron för absurd åker jag till Kristianstad och hälsar på engelsmannen med den stora varghunden. Han driver bokhandel och håller fest bland böckerna. Möllers snett mitt emot kan också konsten att sälja litteratur. Förra sommaren tillbringade jag tiden i Lund, denna studentikosa småstad med kringelikrokar till vägar och mysiga uteserveringar. Ölen är för dyr, men människorna är trevliga. De går omkring i studenthattar och talar om intellektets seger över känslorna vilket visserligen inte gör dem särskilt smarta, å andra sidan klär de alldeles utmärkt i studenthatt. Inne på Grand skummar Piratens vålnad igenom menyn och kring Mårtenstorget sitter alkisarna och steker sig i solen. På Mormors bageri kan man handla wienerbröd som smälter i munnen och antikvariaten har välvårdade utgåvor av Lars Görling, Stig Dagerman, August Strindberg och Hjalmar Söderberg om man vill ta del av det svenska arvet. Jag var där och botaniserade, men handlade mest Alfons Åberg, för jag hade ett uppdrag. Jag skulle nämligen somna en pojke. Pojken bodde hos kvinnan som bar min ring. Han bjöd in mig till en värld som jag glömt eller förlorat och jag trivdes där.
Jag sade till honom:
”Också barndomen är en resa.” Då skrattade han och började prata om Pågatågen till Helsingborg. Det var det bästa han visste, att åka tåg och se världen passera.
”Men månen då?” frågade jag. ”Vill du inte resa till månen?”
”Det gör jag ju varenda natt när jag sover”, sade han orubbligt, som om jag borde ha begripit det själv.
Så där fanns ett band mellan honom och mig, även om vi använde oss av skilda rutter. Och när jag nu inte somnar honom längre, kan jag tänka att det är mötena som berikar och tar oss vidare. Genom andra kan vi stå som turister inför oss själva och se världen och det egna hjärtat med nya ögon. Städerna och byarna lever i oss, de skånska och de afrikanska, vingårdarna i Toscana, Nilen som gnistrar sig fram genom Egyptens historia, giljotinerna på Frankrikes torg och sommarnätterna i södra Malmö där rusiga tonåringar kysser varandra under kastanjeträden. Jag återvänder dit, gång på gång, till livet. Jag vänder och vrider på det tills jag vet med säkerhet att jag inte hör hemma någonstans och ändå hör jag hemma överallt. Det är som om det finns en öppning i just den sanningen, och den öppningen är min viktigaste resa.
STEFAN WHILDE
Fotnot: Stefan Whilde är författare och kulturskribent, bosatt i Malmö. Hans senaste roman kom i våras; Vässandet av klingor (Ord & Visor förlag).
