Kulturbörsen 13/9

Bäst just nu

1. Folket i Bild/Kulturfront

Bäst just nu – förutom de svenska friidrottarna och vårt EM-klara fotbollslandslag – är utan tvekan Folket i Bild/Kulturfront. Efter ett flera år långt uppehåll köpte jag i somras ett nummer för att ha någonting att läsa när jag skulle ut och åka buss. Till min förvåning var läsningen så fängslande att jag missade min hållplats och tvingades promenera två kilometer i stekande sol mitt ute i obygden med en stor och tung resväska. Väl framkommen till min destination läste jag i lugn och ro klart och beställde därefter en prenumeration. Det som framför allt tilltalade mig var den innehållsliga mångfalden och att tidskriften faktiskt lyckas leva upp till sin målsättning att vara seriös utan att bli onödigt tung eller svår. Här samsas reportage från Afghanistan, med recept på ärtsoppa och politiska krönikor av Jan Guillou och Jan Myrdal står sida vid sida med Hans Isakssons underfundiga analyser av sånt som visas på TV och bio. Detta aptitliga koncept är Folket i Bild/Kulturfront tämligen ensamt om på den svenska tidskriftsscenen.

2. "Enhörningen"

En annan stark läsupplevelse från den senaste tiden är James Lasduns Enhörningen, som är en osedvanligt komplex och fängslande thriller. Bokens huvudperson är en universitetslärare i genusstudier som blir mer och mer övertygad om att han är föremål för en sammansvärjning som syftar till att ge honom skulden för en rad övergrepp mot kvinnor. Samtidigt skildras emellertid hela den miljö i vilken han lever som en plantskola för paranoia: den rigida sexualpolitiska korrekthet som präglar universitetet där han jobbar gör att hans umgänge med kvinnor närmast kan liknas vid en utflykt i ett minfält och dessutom känner han ett så starkt tvång att kontrollera sitt känsloliv att han måste underkasta varje handling, känsla eller tanke omfattande analys. Som läsare hålls man därför hela tiden i ovisshet om pålitligheten i det berättade, något som gör att det är ytterst svårt att lägga ifrån sig boken.

Sämst just nu:

1. Den mäktiga deckarvågen

Böcker som jag däremot ofta hyser en stark längtan att få lägga ifrån mig är de deckare som jag som recensent nästan dränks av. Visserligen har det väl aldrig rått någon större brist på kriminallitteratur, men ändå verkar det som om en sällsynt mäktig deckarvåg just nu sköljer över Sverige. Det känns som om alla författare fått för sig att skriva deckare, alla översättare att översätta deckare, alla förlag att ge ut deckare, alla tidningar att skriva om deckare och alla läsare att läsa deckare. Nästan alla historiska romaner verkar vara historiska deckare, den samhällskritiska litteraturen verkar bestå av deckare med socialt patos och den nyare kvinnolitteraturen verkar naturligtvis utgöras av kvinnliga deckarförfattares böcker om kvinnliga deckare? Är det verkligen bara jag som tycker att det skulle vara kul med litet litterär omväxling?

Magnus Nilsson