Litteratur med stor vingbredd

Ny bok

William Heinesen: ”Gäster från månen och andra berättelser” Övers. Inge Knutsson (Atlantis)

William Heinesen (1900-1991) var en färöisk författare som huvudsakligen skrev på danska. Frånsett urvalsvolymer och postuma utgivningar fördelades hans originalproduktion jämnt mellan genrerna: sju romaner, sju diktsamlingar, sju novellsamlingar.

Denna siffermagiska eller talmystiska aspekt är förmodligen en tillfällighet. Fast den kan påminna om en avsikt, i varje fall om man tar novellen Advent i beaktande. Här omtalas Vilddjuret i Uppenbarelseboken och det fruktade talet 666. Här möter läsaren en man, Peter Bagare, som tycks ha skådat undergången, tidens fullbordan, och beroende på kynne antingen kan kallas rubbad eller sändebud, galen eller uppfylld av en varslande vision.

Det är en stark novell, inte minst därför att Heinesen, som formellt berättar i tredje person, låter perspektivet vara pojkens, den unge bagarsonens, och mest som i förbigående nämner ”spanska sjukan”, orsaken till att familjen decimerats och möjligen till faderns beteende. En novell renskrapad på sentimentalitet men drabbande och gripande, skriven med ett slags nykter fast sorgsen förundran inför förändringen och en luttrad längtan efter den förlorade vanligheten.

Och den ingår i Gäster från månen och andra berättelser, en bok som tack vare Inge Knutsson nu föreligger på svenska. Knutsson står för urval och efterskrift, men är framför allt Heinesens eminente översättare. Materialet har hämtats ur novellsamlingar publicerade från 1957 till 1980. Inalles rör det sig om ett dussin texter, de flesta – och bästa – med handlingen förlagd till Färöarna, i och kring huvudstaden Torshavn men även på denna lilla ön Stapa.

Denna ö, redan för decennier sedan på väg att avfolkas, var dock livaktig och människotät en gång i tiden. I Här skall dansas hamnar läsaren på ett bröllopsgille som av olika skäl urartar: ett skotskt fartyg lider skeppsbrott, gamla rivaliteter och konkurrenter går i dagen.

Heinesen låter gärna sina berättelser utspelas vid fester och högtider. Då blomstrar konflikterna, sexuella och sociala, men ges det också möjlighet för kollektivet att i dansen och balladerna, kvädena och visorna uttrycka det gemensamma, sammanbindande. Så kan en sammanfattning lyda: det traderade möter det psykologiskt gestaltade, traditionen moderniteten, det arkaiska och minnesbevarande det egensinnigt modernistiska.

På ett till synes obesvärat vis framträder författaren både som småsamhällets språkrör och särlingarnas – eller de utsattas – advokat. Men Heinesen är sällsynt mångfacetterad och en lika saklig som suggestiv, konkret som drömsk naturlyriker gör sig ofta gällande. Varken fågellivet eller växtligheten, klippblocken eller norrskenet lämnar honom stum.

Fast om författarens blick är förtrogen med landskapet, och gärna återgivande, så uppenbaras framför läsarens ögon samtidigt en rad inre syner och – för all del – litterära tekniker. William Heinesen för återkommande tankarna till en magisk realism och han snålar sällan med sagotoner, religiös symbolik eller liknelser.

Det är litteratur med vittomfattande anspråk och stor vingbredd. Noveller trogna platsens och människans själ såväl som kropp. Och ändå något annat, gåtfullt och oroande. Med exotism bör kritikern vara sparsam, men nog är detta ett gästspel som bevarar lodets strömförande egenskaper hela vägen från månen till Färöarna, herren och himlen till bagarsonen och jorden, havet och dess gudasända döttrar.

Levande och frimodig litteratur i dödköttets frispråkiga epok.

Jan Karlsson