Litteraturen som livlina
NY BOK. Att Janet Frames debutbok från 1951 idag utkommer i svensk översättning får förmodligen betraktas som en indikation på att hennes förlag studerat kristallkulan och skådat ett nobelpris.
Det är hög tid för en kvinna. Och Horace Engdahl kan i längden knappast bortse från livskamraten Ebba Witt-Brattströms välunderbyggda generalangrepp på akademiens tendens att nästan alltid välja män. Vad hon, eller han, tycker om Frame vet jag inte. Själv värderar jag hennes författarskap högt, fast undrar samtidigt om denna tillbakadragna kvinna, som fyller 79 i augusti, har lust och ork att företa den långa resan från Nya Zeeland till Stockholm.
Mest känd har Janet Frame blivit för den självbiografiskt färgade trilogi vars delar utkom i original under 1980-talet, någorlunda raskt överfördes till svenska och omsider samlades i en pocketvolym: Till Landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden. I en annan översatt roman, Ansikten i vattnet, tas läsaren med den till den värld som långa perioder varit Frames - mentalsjukhusets.
Även i Lagunen och andra berättelser, som debutboken heter i Marita Zonabends smidiga språkdräkt, förekommer mentalsjukhusets interiörer och de intagnas känsla av att vara utestängda och instängda, också i överförd mening: ”Helen gick fram och tillbaka i sitt eget inre. Hon visste inte vart hon var på väg. Hon gick runt, runt inne i sig själv.”
Frame har påpekat att skrivandet räddade henne. Rent bokstavligt, faktiskt. Hon var intagen vid tiden för debutboken - när den vann ett litterärt pris avstyrdes i sista stund en planerad lobotomi. Litteraturen som livlina.
I förstlingsverkets inalles tjugofyra, företrädesvis korta och vardagsimpregnerade berättelser finns åtskilligt som pekar bakåt, mot barndom och skolår, och framåt, mot den senare produktionen: pappan vid järnvägen, den tjocka mamman i blått förkläde, dödens lika diskreta som obönhörliga knackning på familjens dörr. Morgondagen synes ofta bräcklig i Frames värld, en känsla av annalkande förlust och sorg genomsyrar gestalterna, rörelserna.
Att äntligen få en bästis, det är heligt och vackert, men hur länge varar förbundet? Bokens flickor ”leker fina damer i päls” men är naturligtvis lika fattiga och marginaliserade som de vuxna, vilka lever trångt och smutsigt och, om kvinnor, har händer sträva av hushållsarbete. Vad de alla verkar dela är de blygsamma - eller sedan länge undanstoppade - förhoppningarna om framtiden.
Nora har rest, hon känner till saker och ting, det skulle vara fint att resa om man visste vart man skulle resa och var man skulle bo till slut eller vet vi någonsin det, bor vi någonsin där vi bor, vi är alltid på andra ställen, bortsprungna, som får....
Janet Frame är på många sätt sitt eget material. Men trots de uppenbara förbindelserna mellan liv och text, spelar hon förfaret på de tangenter där biografin börjar glida mot fiktion. Som författare är hon redan här, vid tjugosju års ålder, förslagen, stillsamt fräck, självmedveten. Alls ingen traditionellt nedbruten patient. Ett stycke slutar med en retroaktiv bekännelse till en skolfröken: jag ljög i den där uppsatsen, jag ljög om allt. Och vad heter det i den därpå följande berättelsen? ”Jag ska aldrig glömma tiden i Ryssland...”.
För egen del kan jag aldrig glömma alla de enkla ting och gåvor som Frame, mitt i det påvra, utvinner en sådan dov lyster och halvt hemlig lockelse ur: ett plommon, en karamell med smak av pepparmint. Men i nästa stund slår dörren igen. Friheten hos Frame varar sällan längre än den tid det tar att suga färdigt på karamellen.
Jan Karlsson
