Livets kort
Sovjet, mitten av 70-talet. Den enda litteratur som staten godkänner är den kommunistiska, den som förhärligar staten och som framförs på enorma arenor av poeter som Javtusjenko och Vozneseskij. Men sanning är aldrig så enkel, ingen diktatur kan helt döda sin befolknings fria kreativitet. I privatlägenheter och på bakgårdsgallerier i Moskva växer en alternativ rörelse fram, bestående av konstnärer och författare som bara har sitt egna konstnärliga uttryck som mål. En av dem är Lev Rubinstein. På katalogkort, 125 x 75 mm, stora, skriver han ner sina dikter. Formatet begränsar, det finns inte plats för så många ord på den ytan. Formatet koncentrerar, med bara några få ord fångar Lev Rubinstein ett litet stycke verklighet. Gärna med våra mest banala vardagsfraser som utgångspunkt. – Det som kallas banalt ligger ofta nära sanningen. Och jag ser det som en av konstnärens viktigaste uppgifter att se konsten i det vardagliga. Ett vackert ting är vackert i sig medan bara en konstnär kan se det sköna i det osköna, säger Lev Rubenstein, på besök i Stockholm eftersom en samling av hans dikter nu ges ut på svenska. Så många år av Sovjetstyre, så många år utan att bli publicerad, har gett Lev Rubinstein möjlighet att helt själv, utan press från förlag eller kritiker, utveckla sin egen poetik. För det paradoxala är att han själv upplever det som att han, under förtrycket, fått en stor frihet. – Sovjettiden hade en god inverkan på mitt konstnärskap eftersom jag slapp allt det som kan förleda en. Jag är till och med tacksam eftersom det försatte mig i ett tillstånd av maximal frihet - jag brydde mig inte om vad någon tyckte. Men i det ligger också ett fruktansvärt ansvar - jag hade bara mitt eget omdöme att lita till och måste vara en sträng domare. Den stränga blicken har haft sin verkan. Lev Rubinsteins koncentrerade och rytmiska poesi har gjort honom till en av de viktigaste representanterna för den ryska avantgardelitteraturen. Lev Rubinstein åkte till Berlin och 1993 publicerades hans dikter för första gången. Han verkar i ett nytt land nu, men tycker ändå inte att hans egen position förändrats särskilt mycket. – Jag tror att den förändring som skett snarare påverkat dem som var djupt inlemmade i Sovjetsamhället. Jag har alltid varit fri. Född i Moskva men uppvuxen på landet återvände han till huvudstaden på 70-talet och började jobba som bibliotekarie. Där fann han sina själsfränder, den grupp av konstnärer som blev Moskvakonceptualisterna. Där och då bestämde han sig för att driva sin egen konstnärliga linje, helt på tvärs mot det politiska etablissemangets smak. – Det var ett stort steg men ändå ett naturligt steg. Vi var en grupp som gick från en ateljé till en annan och tittade på konst och samtalade oupphörligt. Det var så den nya konsten och det nya språket utformades. Allt är tillfälligheter, men jag tror ändå inte att något är tillfälligt, säger Lev Rubinstein och ler. Nu finns friheten även i samhället, men Lev Rubinstein håller fast vid sin strategi. Katalogkorten uppkom för att de var så olika en bok som möjligt i en tid då bara vissa böcker var tillåtna. Men så gav formen något mer, de blev en konstyttring i sig. Att hålla dem i handen, ljuden av kort som dras fram och stoppas tillbaka, tempot de läses i - rytmen. Nu är hans dikter i stället samlade i bokform, ordnade av översättaren Lars Kleberg. En kompromiss, enligt Lev Rubinstein, men han är ändå ganska nöjd med att se sitt namn på omslaget av en bok. – Det viktigaste för mig är att bli medveten om min egen belägenhet i tid och rum. Den viktiga frågan är: vem är jag - här och nu? JENNY ASCHENBRENNER/PM
