Manifest och praktfull poesi

Ny bok

Hugo Claus: ”Oostakkerdikterna” Övers Per Holmer (ellerströms)

Hugo Claus, poet? Hos oss är han väl mest känd som romanförfattare och, förstås, notorisk nobelpriskandidat. Men i hemlandet Belgien, eller kanske snarare inom det nederländska språkområdet, åtnjuter Claus stor respekt som diktare. Själv har han med rastlös energi rört sig fritt mellan de litterära genrerna - dramatiken och filmmanuskripten inkluderade - och under korta perioder av skrivbordsleda även prövat andra konstnärliga uttryckssätt, målarens och regissörens.

Någon misstro mot språket präglar dock inte hans praktik. Eller för att citera ur preludiet till den diktsamling som föreligger nu: ”.ord öppnar synen/ likt knivar huden.” Efter en sådan öppning kan läsaren begrava eventuella förhoppningar om avklarnad centrallyrik.

Samlingen, Oostakkerdikterna, utkom i original 1955, då Claus var 26 år, och den är från första till sista sidan frustande, rasande, våldsam. Intensivt kroppslig, till brädden fylld av sav och ”jäsande säd”, brunst och begär, blod och slem.

Här verkar män, och för all del kvinnor, vilja para sig ”hedniskt”, bortom anständighetens gränser, likt djur eller med: bland havren ”står sommartuppen och/ befruktar i solstötar den sjunkande jungfrun”.

Ett symboliskt bildspråk, jo, samtidigt präglat av frän realism. Tidigt i livet kom Claus att avsky det katolska bigotteriet, inklusive barndomshemmet och familjen. Förhållandevis ung bröt han upp och gick sin egen väg. Likafullt är det som om han länge, och definitivt i denna samling, behövde rötterna och den trångsynta belgiska landsbygden som måltavla, kontrast, litterärt material.

Titelns Oostakker är en liten by belägen utanför Gent. Mellan Hugos uppbrott och samlingens tillkomst bodde hans föräldrar och yngre bröder en tid i byn, som också - och inte minst - är en känd vallfartsort, ibland kallad ”Flanderns Lourdes”. Således reser Claus sin tjudrade hingst och sina från antiken adopterade fruktbarhetsmyter inte bara mot fromleriet utan mot hela jävla religionen, underverken och den obefläckade avlelsen.

Det är ett frontalangrepp i diktens mantel och ett slags ylande uppgörelse med allt som format den unge mannen och deformerat snart sagt en hel bygd, nation. Ibland tycks själva det belgiska landskapet - hasselbuskarna, sanddynen, häckarna, åkrarna, torven, mossan - utgöra synkroniserade sinnebilder för efterblivenheten och stillaståendet hos bönderna som mellan törne och rhododendron agar sina barn. Eller så här: ”Vindar yr omkring som vore de/ hundar.”.

Vem belägger det törstiga djuret med munkorg? Den sortens bildfrågor ställs och de turneras i rikliga mått, med lystna liknelser, tvära kast och köttsliga metaforer, i en social, religiös och litterär kontext där överträdelsen är central och något radikalt mera än den sekulariserade provokationen. Till överträdelsen hör äcklet och skammen och det vore Claus främmande att med enkla penndrag romantisera sin egen utbrytning ur det föregivna sammanhanget. Ingen går fri. Varje mynt har två sidor, alla präglas.

Under den emellanåt närmast pornografiskt inspirerade framställningen frodas en gåtfull och inte sällan svårtydd undervegetation, händelsevis bevattnad av ”en ond flodvåg”. Men man anar även poetens längtan efter en annan kärlek än kroppsvätskornas och de tre hålens. Fast en ”kramp är kärleken”. Inte kamp - kramp.

Det är oavlåtligt fascinerande att följa diktaren Hugo Claus och hans lika löpska som lömska språng mellan språknivåerna och symbolskikten. Genomskinlig och manifest på ena raden, dunkelt alluderande eller poetiskt praktfull på nästa. Sannerligen öppnar orden synen, likt knivar huden.

Något går alltid förlorat i en översättning, eller tolkning. Per Holmer, med prosan som specialitet, har inte haft något lätt arbete, men sannolikt gjort Hugo Claus så mycket rättvisa man kan begära. Nobelpriset nästa?

Jan Karlsson