Människan och miljön

Ny bok

Vizma Belsevica: "Jordens värme" Övers Juris Kronbergs (Natur och Kultur)

Det första Tomas Tranströmer-priset utdelades för fem år sedan och mottogs av Vizma Belsevica, diktare från Lettland. En föraning? Flera kännare betraktar henne som en stark nobelpriskandidat. Med tanke på Belsevicas ålder – hon är född samma år som Tranströmer, 1931 – får tiden anses vara mogen.

Inom akademien har Belsevica en särskild tillskyndare i Birgitta Trotzig, som porträtterat henne och bland annat bidragit med denna karakteristik: "En diktare utan förenklingar, ett oförnekat mänskligt bråddjup, skimrande lyrism och fränhet, vild humor och tragik." Ett förarbete till prismotiveringen?

Även om den inledningsvis nämnde, svenske metaformästaren kanske är en mera genuin och exakt poet, så talar – förutom att hon inte är svenska förstås – något annat till Belsevicas fördel: genrebredden i författarskapet. Novellerna och dramatiken har inte översatts, däremot en självbiografiskt färgad romantrilogi.

För förståelsen av Belsevicas förutsättningar och bevekelsegrunder är trilogin, utgiven på svenska mellan 1997 och 2001, ovärderlig: Bille, Bille och kriget, Billes sköna ungdom. Fastän intensivt personlig – från barndomsskimmer till rå realism – bidrar den också till bilden av en nation som efter ett ögonblicks självständighet kastas mellan diktaturer: den inhemska under Ulmanis, den nazityska och den stalinsovjetiska. Belsevica är både kompromisslös berättare och tidsvittne.

Alldeles oavsett nobelprisspekulationerna vore det god förlagspolitik att samla de tre böckerna i en gedigen pocketutgåva.

Men alldeles oavsett den underbara prosan är det poesin som successivt förskaffat Belsevica litterär status och världsrykte. Den föreliggande urvalsvolymen, Jordens värme, nu som tidigare i tolkning av Juris Kronbergs, är faktiskt den femte i ordningen. Belsevica kan skriva fri modernistisk dikt, oftare dock inom den bundna och rimmade versens stramare tyglar. Det senare vållar naturligtvis överföringsbekymmer och principiella konsekvensbryderier – var börjar och slutar troheten mot originalen – och utan att kasta någon skugga över den oförtröttlige Kronbergs hade det varit intressant att ta del av alternativa tolkningar, filtrerade genom andra lyriska temperament.

Den generöst tilltagna volymen rymmer material ur samlingar publicerade från 1959 till 1987. Fast också, och inte minst, dikter som av olika skäl föll utanför böckernas ramar. En del har en tillfällighetskaraktär som förmodligen svor mot de genomtänkta bokkompositionerna. Andra ansågs – av poeten själv eller myndigheten – vara för politiskt omstörtande och trycktes i mindre landsortstidningar, bortom centralmaktens insyn, alternativt censurerades.

Jo, Belsevica delar erfarenhet med ett oräkneligt antal författare från Sovjetunionen och andra diktaturer: övervakad, tidvis belagd med publiceringsförbud, stämplad som onämnbar, en icke-person. Dikterna gör ofta motstånd mot förtrycket, om än bara i undantagsfall explicit och iögonfallande.

Det är inte missvisande att kalla henne en politisk poet, men begränsande. Snarare hör det lyriska författarskapet till de mångfacetterade. Meditationer över myter och historien samsas med intellektuell klarsyn, existentiella frågeställningar, emotionella konkretioner.

Som blomsterdiktare och naturlyriker fångar hon både det lettiska landskapet i vild och kultiverad form – björknävern, guckuskon, gulmåran, humlen, klängrosen, körsbärsträden, malörten – och, helt utan panteistiska förtecken, människans förundran över och relativa litenhet gentemot årstidernas gång, trädens okuvlighet och återkommande blomning. Aldrig naturromantiskt eller aggressivt ekologiskt, men varsamt och ödmjukt, gestaltas samspelet – och avståndet – mellan människa och miljö.

Om längtan mellan människor, helt enkelt om kärlek, förverkligad sådan och obesvarad, diktar Belsevica ofta och gärna men luttrat och återhållet. Känsligt, sällan känslosamt. Vackert, som här:

Om jag av tungsinne förvandlas till sten

Ska jag ge dig stenens mildhet, stenens blomning.

Jan Karlsson

kultur@kristianstadsbladet.se