Med mystikens

Hon debuterade tjugotre år gammal i födelsestaden Bukarest, i Rumänien. Där hade hon fötts 1942.1975, vid 33 års ålder kom Gabriela Melinescu till Sverige, för ett liv tillsammans med legendariske förläggaren René Coeckelberghs. Det var också på hans förlag, som hennes första svenska bok utkom 1975, diktsamlingen Kyskhetslöftet, som två år senare följdes av romanen Lögnens fader och diktsamlingen Den befruktande guden, om vilken poeten och akademiledamoten Artur Lundkvist bland annat skrev: Det är en dikt som ställer människan inför de största universella och kosmiska sammanhang, oförmedlat, under överskridande av vanliga realistiska omständigheter, Det är ett slags dramatiserad existentialitet, avskalad alla sociala och samhälleliga förklädnader, naken inför de på en gång mest personliga och mest fundamentala frågor. Melinescu har sedan dess utgivit en rad böcker i Sverige, fram till 1993 i översättningar, först från rumänska och sedan från franska, men från och med diktsamlingen Ljus mot ljus skriver hon direkt på svenska. Inte nog med det, hon skriver en svenska som kan få de bästa bland sverigefödda diktare att framstå som bleka språkkonstnärer, vilket inte minst tydliggjordes av hennes senaste bok, novellsamlingen Ruggningar. Gabriela Melinescus bakgrund är inte i första hand intressant för att hon skulle kunna få epitet som ”invandrarförfattare”. Jag menar nämligen att sådana epitet är i grunden nedlåtande, därför att de kategoriserar vissa konstnärer utifrån födelseorten, men inte andra. Nej, det som framför allt gör Melinescus bakgrund så viktig att förstå, är för att den såväl språkligt, religiöst som motivmässigt är så avgörande för det hon skriver snart trettio år efter flytten till Sverige. – Jag härmade min föräldrar, ville skapa stämning, leva mig in i en annan värld än den hemska verkligheten. Att öva tystnad genom arbete och att skapa drömmar, det betydde att skapa verklighet. – Det stora trauma som blev ett tema i mina böcker var tvångskollektiviseringen, som var en systematisk nedmontering av det gamla bondesamhället, i Rumänien var det ett av de mest egenartade i Europa, en av de rikaste bondekulturerna, som bestod av både legender och religion. I denna kultur hade kvinnorna tilldelats en särskild roll. Kvinnorna sjöng klagosångerna över de döda, och i den by min mor kom ifrån var det också de som målade ikonerna. Jag står själv i ett direkt förhållande till denna folkkultur. Att växa upp i ett samhälle som alltid är mer eller mindre paroxystiskt avsätter naturligtvis också särskilda märken i litteraturen. Melinescu föddes medan tyskarna härjade hennes land under andra världskriget, sedan kom järngardesterrorn. Och med freden den ryska armén, husrannsakningarna och terrorn. När Rumänien blev en folkrepublik pågick också de stora samhällsexperimenten med sovjetiska slavarbetarprojekt under Stalin. – På min fars sida fanns många judar med en subtil kabbalistisk tradition. Judar konverterade till katolicismen för att överleva. Men många av dem begick självmord som min far. Han kunde inte leva i ett samhälle där all frihet försvunnit. Hans självmord påverkade mig mycket och efter hans död ville jag bara fly det samhälle där han krossats. I allt Gabriela Melinescu skriver, finns det ett mystikens skimmer. I berättelserna uppträder inte sällan människor som befinner sig på gränsen mellan det verkliga och det hinsides. De kan vara udda redan i sin fysiska gestalt, men framför allt så rör de sig obehindrat mellan verklighetens olika skikt. I hennes lyrik hittar man ofta en ton som påminner om bönens. Ett tilltal som inte är uttryck för en jordisk och mänsklig du-jag-relation, utan mera som en klang från gudstjänstens värld, där relationen är den mellan människan och Gud. – Jag är ingen ”kristen” poet. Hellre en mystiker som utan högmod vet med sig, att målet i livet är att bli ”himmelsk” Det är stor skillnad på en troende och en andlig person. En troende kan skada sin nästa, den andlige kan aldrig göra det. Min andlighet består i att ständigt be med hjärtats rytm, det var något jag lärde redan av min mormor, och sen av min moster som levde som nunna i ett kloster. Om man lär sig det, blir kroppen ett levande tempel. I hennes senaste novellsamling, Ruggningar, möter vi också människor vars kroppar kan sägas vara sådana levande tempel. Juden Feifel, som lämnas ensam av sin hustru Rita, är en sådan människa. Han skriver om kabbalans mysterier, men förkvävs av sin ensamhet. Då ringer hans syster Hanna från Israel och erbjuder honom en kvinna, som så gärna vill gifta sig med honom. Och just som han sagt ja och bjudit henne till Sverige, träffar han i synagogan en rysk judinna, som han naturligtvis också vill rädda med ett äktenskap. Problemen tornar upp sig för honom. Han försöker vara ett tempel för alla i nöd, men inser snart att hans handlande är en omöjlighet, och på vägar som han saknar inflytande över reder situationen ut sig. Men det sker till priset av hans ensamhet, eller som Melinescu väljer att avsluta berättelsen: ”Han var ensam, utblottad och i sitt djupaste väsen fri”. I skildringarna av sin barndom är Melinescu mycket konkret, och låter läsaren se också det hon sett: gatorna, träden, husen, människorna. Så leder hon oss varsamt fram till Trädet i blåsten. Men hon kan också skildra den kvinna som av många kallas ”baglady”, men som Melinescu kröner till Gatans drottning, en kvinna som är motiv nog för berättelsen, men som samtidigt bär fram en nästan episkt mäktig skildring av den rumänska storstaden, sådan den andades och levde under diktaturens stränga år. Gabriela Melinescu kommer från ett land, där det sociala experimentet inte minst innebar att ”allt var politik”. Den totalitära makten gjorde också anspråk på att veta vad som var litteratur, och vad som inte var det. Liksom i hela det övriga socialistblocket spärrade man in författare i Rumänien, förföljde dem, förbjöd deras verk. Att som ung författare lämna denna svårandade luft och komma till Sverige, måste i sig ha skakat hennes världsbild i grunden. I vårt land är det inte bara fritt att uttrycka och skriva vilka ord man vill, det kan dessutom ibland te sig som om det var fullständigt betydelselöst. Vem bryr sig om litteratur? Jag frågar Melinescu om hur hon ser författarens roll i förhållande till politiken, huruvida hon menar att människans materiella vara bestäms av den politiska makten. – Jag uppskattar och avskyr politiken samtidigt! I den finns allt, från koncentrerade passioner till vardagens och morgondagens osäkerhet. Politiken har ingenting att göra med konsten, förutom genom etiken. För mig som kommer från ett före detta kommunistland, är politiken ett farligt instrument att krossa människor och deras själar med. Men författarna är verkligen inga politiska experter, tvärtom har vi efter kommunismens fall bara sett ett bra exempel på en författarpolitiker: Vaclav Havel. Men även han slutade skriva! Alla andra författare som blandat sig i den politiska processen har ställt till stor skada, inte minst i Rumänien! Och jag vill gärna påminna om att alla de svenska författare som trodde på kommunismens ideal inte har några skuldkänslor för det idag, de har inte städat i det förflutnas rum!. Är det något man som läsare kan lära av Gabriela Melinescus författarskap, så är det kanske att bättre vila i sin vardag, att begrunda sitt öde och att andas aningen saktare i ett samhälle där allt fler väljer att allt fortare rusa mot stupet. Gabriela Melinescu är i den meningen en djupt humanistisk, och andlig författare, som förvaltar ett folkligt rumänskt arv och bär det med sig in i en skandinavisk kulturkrets. I hennes Stockholm finns hela världen samlad. Och den vandrar in och ut ur hennes litterära universum. THOMAS NYDAHL Gabriela MelinescuFödd 1942 i Bukarest, Rumänien, bosatt i Sverige sedan 1975. Debuterade i tjugoårsåldern i hemlandet, utgav sin första bok i Sverige 1975, diktsamlingen Kyskhetslöfte. Var i många år gift med legendariske förläggaren René Coeckelberghs, som hon träffade i Bukarest och senare gifte sig med i Sverige. Melinescu har utgivit en lång rad prosa- och poesisamlingar, samt två volymer dagböcker. Hon är verksam som översättare till rumänska och är korrespondent för några av Rumäniens största dagstidningar. Hon är ikonmålare och grafiker. Hennes senaste böcker är diktsamlingen Ljus mot ljus, 1993 och novellsamlingen Ruggningar som kom 1998.