Mellan fantasilivet och det verkliga

Ny bok

Inger Edelfeldt: "Skuggor i spegeln" (Alfabeta förlag)

Det skall sägas med en gång; Inger Edelfeldt har återigen lyckats skriva en synnerligen engagerande bok om utanförskap, konsten att bli vuxen och fantasilivets fantastiska värld kontra verklighetens något mer trista framtoning. Det är en bok som i bibliotekens register klassificeras som ungdomsbok men den passar precis lika bra på en vuxenhylla (något som för övrigt gäller mycket av ungdomslitteraturen).

Arri är sjutton år och är egentligen döpt till Arwen av sina Tolkienfrälsta föräldrar. Hon har nyligen sagt upp bekantskapen med bästa vännen och längtar bort, långt bort. Sant är att hon ofta läser fantasy, sant är att hon själv gör fantasifigurer i cernit, sant är att hon är mycket fängslad av vampyrer. Mest sant är att dessa intressen är positiva på så vis att de fått henne att fundera på gott och ont och sin egen plats i världen. Som många flirtar hon lite med dödstankar – världen är ju ändå så ond och kommer snart att förgöra sig själv.

En kväll ser hon skuggor i sin spegel och när hon sträcker fram handen mot glaset flyter hon in i skuggvärlden Eidolon, som befolkas av vampyrer av ansenlig ålder och vishet. Sexuellt dragen blir hon till den undersköne Leonidas, som talar om för henne att hon har en uppgift att fylla i Eidolon. I den verkliga världen inträffar undret att silversmeden Oscar blir förälskad i henne och dragkampen mellan Eidolon och Sverige kan börja.

Egentligen skulle jag vilja ha ett omdöme av en tonåring om den här boken; själv uppfattar jag miljöbeskrivningen som väldigt trovärdig. Ungdomarnas språk – både det vardagliga och det som är mer inspirerat av rollspel – känns på kornet träffat och Inger Edelfeldt måste ha avlyssnat en mängd samtal för att få det så rätt. Men kanske är det bara vi vuxna som upplever det så?

Personbeskrivningen är en annan källa till glädje; Arri och Oscar är både individer och representanter för en ungdomskultur som i alla fall jag själv respekterar och är nyfiken på. Intelligens, upprorsanda, ifrågasättande och ett sökande efter det andra präglar dem i allra högsta grad.

Något blekare är Arris syster, kallad såpaklonen av sin storasyster eftersom hon försöker efterlikna mediernas krav på kvinnlighet. Arris föräldrar – eller rättare sagt Arris syn på sina föräldrar – får en att småle. Hon kallas Moderkakan eftersom hon är en av feministisk biologism uppfylld översättare, han är Vuxenbibliotekarien eftersom det är precis vad han är. De är sympatiska, förstående och omtyckta av Arris vänner men Arri själv låtsas förakta dem, även det naturligt för en rebellisk ungdom.

Dessutom är boken riktigt spännande, man vill för allt i världen inte gå miste om upplösningen. Mer behöver inte sägas; läs den!

Maria Ehrenberg

kultur@kristianstadsbladet.se