Mer patetiskt än poetiskt

Eva Runfelt: I djuret (Bonniers) Sannolikt till följd av massmedias personfixering och av författar- och kritikerkårens snedrekrytering – huvudsakligen från akademiska kretsar – har den samtida svenska poesin, i alla fall den som publiceras av de större förlagen, kommit att bli en angelägenhet för några få. Den lilla sekteristiska skaran mumlar sin stilla mässa bakom lyckta dörrar, medan samhället utanför är på väg att rämna. I en värld där förträngning, glömska och kontroll igen håller på att ta över borde en diktares självklara uppgift vara att delta i återskapandet av en dräglig tillvaro, att återta stulna värden, kartlägga allt på nytt. Den verkliga världen börjar i språket, och det är dags för nya försök att ringa in och beskriva också vardagliga ting, från amöban till universums yttersta stjärna. Det är svårt att undgå att göra dessa reflektioner när man tar del av Eva Runefelts diktsamling I djuret, som utkommer i dag. Eva Runefelt tillhör det exklusiva sällskap som regelbundet får sina dikter utgivna, men det faktumet är dessvärre inte liktydigt med hög kvalitet eller hög angelägenhetsgrad. Man kan ana ett kärleksförhållandes passionerade uppgång och sorgesamma fall som incitament till de flesta av dikterna, men de lyckas sällan ta sig ur privatlivets trånga puppa. Eva Runefelt försöker avtvinga språket större uttrycksfullhet genom att substantivera adjektiv, adverb och prepositioner, utelämna både bestämda och obestämda artikeln, kasta om ordföljden, göra transitiva verb intransitiva och vice versa. Resultatet blir tyvärr oftare patetiskt än poetiskt. Bildspråket, poesins ryggrad, är hos Eva Runefelt alltför ofta oprecist och utflytande. Ibland förlorar hon sammanhanget helt och hållet som i följande strof ur slutdikten: Valla sig vidare, värst vad vristen vrenskas när den skall i tiden in, som i en smitta hostad, slugt förslappad, vatten och bara vatten vida vatten, där över spridd Hur kan en vrist vrenskas om den är lätt som en hostning och samtidigt förslappad? Och vad är det som är spritt över vattnen? Är det vristen eller kan det vara smittan? Tiden kanske? Man tvingas konstatera att detta inte är något annat än kvalificerat dravel, ett meningslöst och menlöst joller från en poet som åtminstone i denna samling inte har mycket att komma med som kan berika oss andra. INGE KNUTSSON