Mjuka leder och en banangåta

Om man bortser från magproblem finns det blott en nackdel med att ha hund. Man överlever den. Vanligen. Tanken på detta återkommer allt oftare efterhand som nosen grånar på den trogne gamle vännen. Jag har sett mången god man brytas ner till en skugga av sitt forna jag då hans fyrbente följeslagare stått inför sitt frånfälle. Jo, av någon anledning inbillar jag mig att just män har svårast att klara sådana situationer.

Morris har fyllt elva år och bör nog ha ett par goda år kvar i livet. Ändå bävar jag redan inför vad som komma skall. Tanken är outhärdlig så jag förtränger den. Dock drabbades jag av en brutal påminnelse i veckan.

Mannen höll sin dobermann med ett finger under halsbandet. Han nickade åt Morris och klargjorde att "det är snart slut med han". Fingret under dobermannhundens halsband kändes knappast betryggande, så jag drog åt mig Morris och såg mig om efter något tillhygge. "Ja, han är ju gammal, så det är snart slut med han", förtydligade mannen.

Tack för det, tänkte jag surmulet. "Har du gett han anabola steroider", undrade mannen och jag ville förstås veta varför jag skulle ge honom det. "Det mjukar upp lederna ", hävdade han sakkunnigt. Jag förklarade att Morris för närvarande saknar problem med lederna, så några anabola steroider torde knappast vara påkallade för den sakens skull.

På hemvägen upptäckte jag återigen bananskal vid gångbron här hemma vid Båten. Jag erinrade mig att tidigare ha hört någon utropa "vem i helvete är det som slänger bananskal här". Nu vill jag inte påstå att jag blir särskilt upprörd över bortkastade fruktrester, men beslöt ändå att göra en enklare analys som sedan kan ligga till grund för den som önskar göra en mer genomgripande undersökning.

Först en gärningsmannaprofil: Vid brottsplatsundersökningen fann jag nio skal i varierande stadier av förruttnelse, vilket gav besked om att förövaren är en vanebunden människa. Det faktum att förövaren begår sin gärning inför öppen ridå, det vill säga med mycket stor risk för upptäckt, visar att vederbörande anser sig stå över nedskräpningslagen. Således bör man söka en fruktälskande vanemänniska med anarkistiska drag.

Modus operandi: Förövaren påbörjar konsumtionen vid punkt A, äter upp frukten och kastar skalet vid punkt B.

Ätradien för en banan torde ligga mellan 200 och 300 meter, vilket ger vid handen att gärningsmänniskan bor eller verkar inom en radie av 300 meter. Å andra sidan ligger en affär med frukt i sortimentet också inom denna radie.

Slutsatsen blir att spaning på brottsplatsen blir minst resurskrävande. Missdådaren kommer sannolikt att upprepa sitt brott och kommer därmed att kunna ertappas in flagranti.

Fast den operativa insatsen överlåter jag åt någon som är mer motiverad, själv har jag annat att göra. Willy Alm