Modern Ivar Lo
Ny bok
Magnus Nilsson: "Den moderne Ivar Lo-Johansson; modernisering, modernitet och modernism i statarromanerna." (Gidlunds)
Kanske är vallflickan nyckeln till författarskapet. Kanske inte. Den första bok av Ivar Lo-Johansson som jag öppnade – hade bara sett filmatiseringar av God natt, jord och Bara en mor – kom att bli Att skriva en roman från 1957, rekommenderad kurslitteratur på Skapande Svenska i Växjö 1987.
I denna självbiografiska handledning i skrivkonsten beskriver Lo-Johansson hur han för att finna arbetsro med ett viktigt manuskript dragit sig tillbaka till en ensligt belägen fäbod. Bara för att där få ständiga påhälsningar av en sexuellt utsvulten (och, får man förmoda, attraktiv) flicka ur lokalbefolkningen som vaktade boskap i närheten. Osannolikt och absurt.
Antingen hände detta verkligen. I så fall undrar man vad det har med skrivande att göra. Eller också hittade han bara på för att raffa upp en trist text. Så vitt jag vet brukar inte sådant där hända när man renskriver texter. Å andra sidan var Ivar Lo en jävel på att renskriva, kanske bäst i Sverige – enligt dem som vet.
Magnus Nilsson som nu lägger fram den alldeles utmärkta avhandlingen Den moderne Ivar Lo-Johansson (disputation i lördags) skrev för några år sedan en artikel (i Parnass 3/01) om stilen i Traktorn, där han argumenterar för att "det sakliga" och "det äckliga" i denna bok gör texten mer modernistisk än realistisk.
Att Traktorn dessutom är känd som den tråkigaste bok som någonsin skrivit motsäger knappast modernismhypotesen heller. Det avsnitt ur Traktorn som Nilsson väljer att exemplifiera stilen med kunde vara hämtat från en av Samuel Becketts fyrtiotalsromaner.
Då kommer vi genast till nästa fråga: Varför blir samma text tråkig om den är skriven av en svensk proletärförfattare men festlig om en absurdist hållit i pennan? Jag tror att det handlar om förväntningar. Av en arbetsskildring (vars författare dessutom tillhör den så kallade Statarskolan) väntar man sig att den ska vara realistisk i betydelsen dickensk eller londonsk, man vill och tror att den ska berätta en historia som man kan leva sig in i. Det är inte sådana saker som får mig att läsa Beckett – även om denne i själva verket var starkt påverkad av bland andra Henry Fielding, vars Tom Jones betydde mycket för Dickens.
I avhandlingen jämför Nilsson Lo-Johansson med otaliga inhemska såväl som utländska författare. Rya-Rya från Bara en mor blir till exempel en oväntad svensk Lady Chatterley.
Nilsson använder termen socialmodernist om Lo-Johansson. Med Traktorn gick författaren i dialog med socialistiska realisterna i Sovjetunionen, bland andra Michail Sjolochov. Till skillnad från sovjetförfattarna kommer Lo-Johansson med tiden fram till att det moderna framåtskridandet har gränser och kräver offer. Medan den socialistiska realismen är romantiskt utopisk är socialmodernisten Lo-Johanssons utopi realistisk.
Blir man då en bättre, eller mer modernistisk författare om man går i Los fotspår? Jag har ingen aning. Men ett vet jag: han fick mig att förstå att man kunde få ut någonting av renskrivande.
Jan Hoff
