Moore, mycket Moore
NY BOK. Det är mycket Michael Moore nu. Nyligen sändes den amerikanske samhällssatirikerns debutfilm i SVT och hans senaste TV-serie går på fredagar. Moores nya film har premiär i Sverige den 7 februari och den nya boken är redan här: Korkade vita män ...och andra billiga svepskäl för tillståndet i nationen.
Hans svenska förlag, Ordfront, hade så bråttom att få ut boken att utgivningen tidigarelades två gånger. För att till slut närmast kasta ut böckerna så snabbt de bara kunde!
Så var det inte i USA. På kvällen den 10/9 2001 trycktes boken i en första upplaga på 50000 exemplar. Det blev av naturliga skäl ingen distribution dagen efter. Men när författaren några veckor senare ville få ut boken vägrade förlaget och hänvisade till både kvalité och kontrakt.
”Vi har bestämt att boken är osäljbar. Skriv om eller glöm den!”
I februari 2002 råkade Moore under ett föredrag nämna bokens öde. En av åhörarna var bibliotekarie. Hon gick hem och satte sig framför datorn. Dagen efter blockerade tusentals upprörda biblioterarier förlagets server. Mediejätten HarperCollins fick stora skälvan, gav upp och släppte boken. Dock utan varken annonser eller TV-framträdanden.
Några veckor senare var ändå boken etta på bestsellerlistan över icke-skönlitteratur. Den stannade där ett halvår och är fortfarande kvar på listan. Den har nu tryckts i minst 41 nya upplagor och redan översatts till ett dussin språk.
Korkade vita män har blivit Moores internationella genombrott. Det är lätt att begripa varför. En krigshetsande och hämndlysten Bush-administration är samhällskritikerns bästa PR-maskin. Desto osäkrare världen förefaller ju större är behovet av Michael Moore - en Noam Chomsky med humor.
Moore häcklar det mesta i USA: presidentvalet, arbetslösheten, rasismen, utbildningsväsendet, miljöförstöringen, maskuliniteten, kapitalismen, utrikespolitiken, dödsstraffen och så vidare.
Med bittra fakta och minst lika bitter ironi förvandlas både republikansk och demokratisk regeringspolitik till ett skämt. Ibland är han till och med riktigt elak. Bland de mer oförargligare angreppen är att referera till Bush den äldre som ”Bush den valde” och till sonen som ”president” Bush.
Så här skriver Moore om den uppenbara manipulationen av röstresultatet i Florida. Det som, enligt Moore, förvandlade presidentvalet till en statskupp av familjen Bush.
Det är därför som jag å de 234 miljoner amerikaners vägnar som hålls som gisslan, har begärt att Nato ska göra vad de gjorde i Bosnien och Kosovo, vad USA gjorde i Haiti, vad Lee Marvin gjorde i Tolv fördömda män. ”
Sänd in Marinkåren! Avfyra SCUD-missilerna! För hit Antonin Scalias huvud!
Jag har skickat en personlig vädjan till FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Vi förmår inte längre styra oss själva eller hålla fria och rättvisa val. Vi behöver observatörer, trupper och resolutioner från FN.
Ja, ta mig fan, vi behöver Jimmy Carter!
Moore skriver som en ståupp-komiker talar. Han resonerar med läsaren, rabblar fakta, överdriver, använder genuint amerikanska klyschor och avslutar med en effektiv ”one-liner” – en kort sats med dräpande ironi.
Problemet är att detta inte fungerar speciellt bra på svenska. Att översätta Moore är ungefär lika hopplöst som att ”tolka” Dylan eller Springsteens sångtexter. De lever inte av sig själv och översättaren Ulf Gyllenhak tvingas ofta använda krystade synonymer som till exempel ”snubben” eller ”pappsen”.
Det är inte hans fel att det känns som att läsa i motvind!
Tyvärr är boken också översatt efter det amerikanska originalet som skrevs månaderna före 11/9. Inte efter den ”europeisk-engelska” ocensurerade utgåvan från november 2002. Det innebär att läsaren förutom det intressanta kapitlet om bokens utgivning också missar allting som har med Bushs irakpolitik och 11/9 att göra.
Ordfront säljer alltså förra årets modell! Man skyller på HarperCollins, vilket låter högst troligt (och det är lätt att begripa varför....). Ordfront lovar också att en eventuell andra svensk upplaga blir efter den nya europeiska utgåvan.
En annan, mindre reservation, är att Moore ibland är lite slarvig med fakta. Speciellt då han använder europeiska förhållanden som positiv motbild. Det känns lite konstigt och jag misstänker att Moore ibland har en alltför idealiserad syn på Europa. Tänk bara vad han hade kunnat göra av ämnen som Belgian Blue och Berlusconi. För att nu inte nämna inhemska företeelser som fångststoppet på ”svenska” torskar, radions digitala storsatsning eller Mona Sahlin.
Det svenska behovet av Michael Moore kan inte överskattas!
Magnus Sjöholm
