Närvaron av det frånvarande
Det kokar i Nozyk-synagogan, Warszawas enda synagoga. Sången och dansen är extatisk, det liknar ett raveparty. Jag, som är där för att bjuda sabbatsdrottningen välkommen, blir först illa berörd över att 600 ungdomar inte visar respekt nog att vara tysta under gudstjänsten. Men ilskan går över. Med tårar i ögonen hör och ser jag hur hela rummet fylls av en trotsig vilja som säger ”vi lever, vi finns”. En äldre man lyfts upp på ungdomarnas axlar, sången blir högre, dansen snabbare och mitt hjärta hoppar till när jag förstår att mannen överlevde koncentrationslägren och Förintelsen. För ungdomarna är detta avslutningen på ”march of the living”, som 6000 judiska ungdomar genomförde i Auschwitz. Denna dödens väg, som ungdomarna vandrade, är samma väg som offren gick när de drevs in i gaskamrarna och nu blir denna gudstjänst/raveparty en form av katarsis, en rening. Det var några rader ur Om detta må ni berätta, Stéphane Bruchfeld och Paul A Levine, som förde mig till det judiska Polen som inte finns mer: När man reser i Förintelsens spår får man inte stirra sig blind på lägren. Detta intresse är inte alltid hälsosamt och vi vet att nazister ofta besöker platserna. För att verkligen förstå Förintelsen är det minst lika viktigt att besöka platserna där livet försvann. Där finns en historia som alltför få får chansen att uppleva. Jag fick chansen. Tillsammans med 29 andra som antagits till en ettårig utbildning om Förintelsen, i regi av Svenska kommittén mot antisemitism, reste jag runt i Polen och såg resterna av judiskt liv. I byar, städer och platser finns bara smulor kvar av det som en gång var en blomstrande kultur med litteratur, musik, mat, politik, dagstidningar, tidskrifter, bokförlag, universitet och med ett religiöst liv där många likt nobelpristagaren Isaac B Singers pappa ”hade huvudet bland molnen och fötterna på jorden”. På många ställen finns inte ens några minnen kvar. Hur kan ett land ”glömma” en befolkning som när kriget startade uppgick till 3,5 miljoner, tio procent av befolkningen, och som vid krigsslutet hade eliminerats med 90 procent. – Polen har alltid visat upp sig självt som ett etniskt homogent land. Det är därför det är så svårt att visa på den historiska judiska närvaron, trots att den är 600 år gammal. Efter andra världskriget ansåg polackerna att det var de som var förföljda av nazisterna. Och det är sant. Men varje polack var inte dödsdömd, det var däremot varje jude. Kunskapen bland polacker om Förintelsen är dålig. Det var först för sju år sedan som Förintelsen dök upp som ett ämne i skolan. Men vår närvaro under 600 år i detta land finns inte beskrivet i böcker. Man måste börja i historien, annars förstår man inte heller vem det var som förintades. Frågan är bara: Var ska judarna finna en tribun att framföra detta? Professor Feliks Tych är chef för judiska historiska institutet i Warszawa. Beskrivningen han ger av judarnas situation låter pessimistisk och deprimerande, men han modererar den något genom att peka på institutets nuvarande arbete. Efter att det 1950 blivit en statlig institution, ”styrd av Stalin”, låg det mer eller mindre i träda fram till 1990 för att nu de senaste åren leva upp. Arbetet har tagit fart med att värna om det judiska arvet, att vara en bro mellan den judiska diasporan (förskingringen) och Polen och att visa på den judiska historiska närvaron i Polen. De flesta som arbetar på institutet är inte judar och det är här som jag börjar få en känsla som förföljer mig under hela resan och som når sin kulmen i Krakow: Hur är det möjligt att bevara och framför allt utveckla ett judiskt liv utan judar? De som arbetar på institutet gör ett fantastiskt arbete med vårda det största judiska biblioteket i den här delen av Europa, sammanställa gamla arkiv och sprida kunskap om judiskt liv. Professor Tych har stannat kvar i ett land där han har suttit i koncentrationsläger, ett land som precis efter kriget, 1946, tillät en pogrom i Kielce där 46 judar mördades, ett land som 1968, när det behövde en politisk syndabock, pekade ut judarna och sparkade ut de flesta med en enkel biljett ut ur landet. På frågan varför han inte själv köpte en enkel biljett för länge sedan, svarar han: – För att Polen måste påminnas och aldrig glömma att vi är en del av dess historia. I Warszawa finns det annars inte mycket som påminner om en judisk närvaro, som går tillbaka till 1400-talet. I september 1939 bodde det bara fler judar i New York än i Warszawa. När kriget var slut fanns det av 380000 judar - 30 procent av invånarna - cirka 300 överlevande i staden. Ett famntag från judiska institutet låg en gång Stora Synagogan som rymde 3000 besökare. Idag ligger på dess plats en skyskrapa i blått glas som också tycks sträva mot Gud, åtminstone på höjden. En liten bit av gettomuren, några fallfärdiga slumhus från det gamla gettot, Krochmalnagatan – känd från Isaac B Singers böcker – som sjöd av judiskt liv, har bytt namn. Kvar på gatan ligger den store pedagogen Janusz Korczaks barnhem. Judiska teatern spelar fortfarande judiska pjäser på jiddish trots att halva ensemblen inte pratar språket. Elaka, eller sanningsenliga, tungor hävdar att den halvan inte förstår vad den själv säger. Det ligger en berusad man på gatan och sover ruset av sig i de gamla judiska kvarteren i Bialystok. Allt som finns kvar av kvarteren är en fullständig slum, trähus, utetoaletter, inget rinnande vatten. Tre synagogor, en delvis förstörd, en används som konstgalleri och en är en sporthall, är allt som vittnar om att det här fanns över 100 synagogor och bönehus. Före kriget bodde det 80000 judar i Bialystok, de utgjorde 70 procent av befolkningen. Idag finns en enda jude kvar. I en liten park i Bialystok står ett minnesmärke över upproret i ghettot, samtidigt är parken en judisk begravningsplats. Där sitter a-lagare, någon har klottrat ett hakors på papperskorgen. Begravningsplatsen utanför Bialystok. Stenarna ligger omkullvälta, skräp överallt, a-lagare dricker sprit. Begravningsplatsen gränsar till en katolsk kyrkogård, den judiska är vanskött, den katolska ytterst välskött. En låg mur skiljer de två platserna åt. På ett ställe har den raserats och allsköns bråte från den katolska kyrkogården har lämpats över på den judiska sidan. Det är en soptipp för flaskor, ljus, stenar. En kvinna skriker åt mig, pekar på min kipa, huvudbonad, och säger att jag ska hålla mig på min sida. Jag hade inte en tanke på att beträda hennes heliga mark. Tänk om någon hade respekterat den judiska sidan. För 600 år sedan, då judar på många andra ställen fick skulden för digerdöden, sade (den polske kungen) Kazimierz, kallad den store, till judarna att de kunde komma till Krakow. De kom. De tog sina tillhörigheter med till staden. De bosatte sig, de bet sig fast, de blomstrade inom handel, vetenskap, utbildning, konst. De kom hit utan någonting. Tomhänta. Och de blomstrade. I sex århundraden har det existerat ett judiskt Krakow. Tänk på det. I kväll kommer dessa sex århundraden blott att vara ett rykte. De har aldrig existerat. Idag skrivs historia. Untersturmfuhrer Amon Goeth i ett tal till sina underlydande inför utplånandet av gettot i Krakow 13 mars 1943. (Ur Schindlers list) 2 000 judar överlevde. Mer än 70000 judar, 25 procent av Krakows totala befolkning, mördades. Ändå är det här det judiska Polen syns, åtminstone på ytan. Kazimierzdistriktet blev från 1400-talet sätet för en blomstrande judisk kultur. Det är lätt att förledas av det yttre. Remuh-synagogan, där jag en fredagskväll gjorde av med en del av min förtvivlan efter besöket i Auschwitz, åtminstone fem-sex synagogor till, som inte används för att söka Gud i, gettoområdet, begravningsplatsen, judiska sjukhuset – allt detta ger en bild av ett rikt judiskt liv. De kommersiella krafterna vet också att utnyttja detta. ”Kosher öl” och ”gefilte fish” står på var och varannan restaurangmeny. Klezmermusik utlovas överallt. Och jag låter mig förledas. En lördagseftermiddag sitter vi på en restaurang i solskenet och dricker många Kosher öl, blundar och förflyttas till en annan tid. Vaknar till liv på riktigt gör jag först på Judaica Foundation Center For Jewish Culture, judiska kulturcentret. Centrets föreståndare Joachim Russek, en polsk herre med ett rejält hårburr och som stoppar in ett ord på jiddish då och då i sina utläggningar, förklarar principerna för centrets arbete: – Plikten att föra vidare budskapet om det judiska arvet, som är nära förbundet med det polska arvet. Och att läxan efter Auschwitz bara kan förstås om polackerna känner till det rika judiska livet före Förintelsen, att ära minnet av det som gått förlorat och att hylla det som har överlevt. Russek och hans kollegor, nästan alla polacker, gör ett imponerande arbete. Sedan starten 1993 har 2000 olika arrangemang genomförts – föredrag, konserter, utställningar, filmvisning, bokpresentationer, teateruppsättningar, konferenser, seminarier med mera – och den kväll vi besöker centrat sammanfaller just med en jubileumskonsert med anledning av det tvåtusende arrangemanget. Äkta klezmermusik utlovas. Tre sångare tar i allt vad de kan. Det är habilt. Men det är folkloristisk kitsch, utan känsla och hur ska det kunna bli något annat. Den här kvällen med klezmermusik är egentligen en bra sammanfattning av judiskt liv i Polen. Men eftersträvar någonting som inte längre finns och det som inte finns kan inte ge näring åt någonting. Lodz, staden som före andra världskriget kallades Polens Manchester. 1917 föddes här Fajga Baijla Bergholz. 33 år senare, efter helvetet i Auschwitz, födde hon mig i Sverige. I dag ligger textilindustrin bokstavligen talat i ruiner. Byggnaderna har demolerats, som om någon gått amok när Polen efter murens fall 1989 beslutade att inte hålla textilindustrin under armarna längre. Den störste textilmagnaten av dem alla, Izrael Poznanski, lät bygga ett masouleum åt sig på begravningsplatsen i Lodz. I rummet där de döda kropparna tvättas hörs ett vinande ljud som aldrig upphör. Det måste vara andarna. Begravningsplatsen är i stort sett det enda som påminner om att det i Lodz före kriget levde mer än 200000 judar. En synagoga, på en bakgård, finns kvar. Den har galler för fönsterna och är alltid nymålad på grund av att den ständigt skändas med antisemitiska slagord. I gettoområdet, som idag är ett slumområde, ligger alkoholister på gatorna, hängda davidsstjärnor är klottrade på väggarna. Arbetslösheten är hög, husen förfallna, brottsligheten galopperande. På kvällen lyder uppmaningen: När ni går ut, gå bara på huvudgatan, gå aldrig ner på en sidogata, det är farligt. Utanför Hotel Grand står en lyxbil. Den tillhör filmregissören Roman Polanski, en gång i tiden utbildad på Lodz berömda filmskola. I hotellets restaurang sitter Jan Karski och äter frukost. Det visar sig att de två herrarna är här i samma syfte, båda ska motta stadens nycklar, en hedersbetygelse. Jan Kozielewski antog efternamnet Karski under kriget då han utklädd till ukrainsk vakt tog sig in i utrotningslägen och samlade fakta om Förintelsen. Han var den förste att ge detaljerad information till Roosevelt och Anthony Eden om nazisternas folkmord på judarna. Han tillfångatogs av Gestapo, torterades så svårt att han tänkte begå självmord, men fritogs av den polska motståndsrörelsen. 1994 blev han hedersmedborgare i Israel. Han skämdes så för den polska antisemitismen att han kallade sig själv för ”katolsk jude”. Karski var den enda ljusglimten i Lodz. En månad senare dog han. JOHN GRADOWSKI Fotnot: Artikelförfattaren är journalist vid Sveriges Radio, bosatt i Lund.
