Ny tid för lettisk poesi

Janis Elsbergs kommer till hotellet direkt från en presskonferens om hans och de lettiska författarkollegornas kommande medverkan på Bokmässan i Göteborg. Större bokmässa har han inte deltagit på, nu är såväl han, som poeterna Edvins Raups och Inguna Jansone aktuella med var sin ny volym på svenska, samtliga översatta av Juris Kronbergs. "Det är tur för oss att vi har honom i Sverige" konstaterar Janis Elsbergs innan han får sitt glas med grapefruktjuice på det lilla caféet i Rigas gamla stad.

Janis Elsbergs är poet och översättare, född 1969, son till författaren och nobelpriskandidaten Vizma Belsevica och yngre bror till författaren Klavs, som dog 1987, bosatt i Riga med sin tonårsdotter.

Janis Elsbergs-volymen består av dikter från hans tre tidigare utgivna diktsamlingar och en del nyskrivet, titeln är hämtad från den senaste samlingen, utgiven år 2000, "Daugavaboulevarden". Daugava är den stora floden genom Riga, och i hans poesi finns oftast staden Riga närvarande, liksom han själv, hans vänner och familj.

– För mig har skrivandet alltid varit en form av dagbok. Min livshistoria. Så tror jag det är också för många andra författare, frågan är bara hur direkt man är. Och jag har väl ibland varit väldigt rak. Så samlas i hans dikter livet och blir till en slags biografi med allt han sett, mött, läst och känt. Tankar, bilder, språk. Själv kan han, säger han, "se inspirationen efteråt, i bästa fall". Han arbetar också som översättare av engelskspråkig litteratur och har skrivit både recensioner och artiklar, men det är poesin som står honom närmast, i poesin finns "ett mönster av tankar och fantasi nära mitt eget sätt att tänka".

– Jag översätter alltmer, och är nöjd med hur jag har det idag. Jag är inte den slags poet vars poesi är ens enda öde. Jag är inte en absolut poet. Att vara det är egentligen en tragisk situation.

Varför tragisk?

– Poesi är så oanvändbart. Efterfrågat av så få. Jämför med att baka bröd. ("Poetry is så useless. Needed for so few people. Compare to making bread.")

Trots "oanvändbarheten" ser han poesin som "språkets högsta form" och bland det vackraste som finns. Men situationen för poesin i Lettland har förändrats under 90-talet, efter att landet blev fritt från cirka 50 års Sovjetstyre. Inte bara poesin, förresten, allt har förändrats. Och när Lettland i lördags – två dagar efter vårt samtal – sade ja till EU var det ett stort steg mot väst, bort från öst. – Under Sovjetperioden var poesi det enda sättet för intellektuella att uttrycka alternativa tankar, inom politik, men även religion, sociologiska undersökningar, nya idéer… tankar som inte var möjliga att uttala på något annat sätt. Men i poesin fanns de.

– Nu, fortsätter han, är poesin tillbaks på sin gamla, vanliga plats. Det har också gjort att en diktsamling normalt säljer i 500 exemplar, eller 1500 exemplar om den är mycket populär. Under Sovjetperioden kunde en diktsamling sälja i tusentals exemplar, rekordet tror jag var 33000 böcker.

De tre lettiska poeter som nu presenteras med var sin volym är generationskamrater, födda under 60-talet. Men det finns gott om yngre och nyare röster inom den lettiska litteraturen, säger Janis Elsbergs, och pekar främst på en grupp som kallar sig för Orbita. Unga ryska konstnärer, främst författare, som på ryska ger sin syn på den nya tiden.

– De tillhör den första post-sovjet-generationen i Lettland, födda runt 1978-83, och som redan har klivit fram på scenen. De tänker annorlunda, och är mycket mer hemma i det här nya, moderna västsamhället, med sitt höga tempo och ständiga informationsflöde. Samtidigt är de mer öppna för det ryska och har en annan förståelse av den ryska tiden, än vad vi äldre har. Konflikterna mellan letter och ryssar är inte svåra att upptäcka under några dagars besök i Lettland. Flera letter jag möter visar ett öppet hat mot ryssar och det ryska, men en ung ryss som inte längre är medborgare i det land han alltid bott i jämför med Tyskland 1941. Och den äldre författaren Knuts Skujenieks – finns bland annat översatt till svenska – engagerade sig hårt för ja-sidan under Eu-debatten. För honom handlade det lika mycket om att definitivt bryta med det ryska.

Det är inte lätt att leva som författare – eller kulturarbetare – i dagens Lettland. En statssekreterare på landets kulturdepartement medger att situationen är svår för många människor inom kultursektorn och att flera av dem tvingas till jobb vid sidan om, fast, som han uttrycker det, "som lärare, översättare eller professorer, de behöver inte köra taxi".

Janis Elsbergs ger samma bild. För ett fåtal författare, de allra mest populära, är det möjligt att leva på det egna skrivandet. Själv översätter han alltmer (håller just nu på med "Trainspotting" av skotten Irvine Welsh), skriver inte längre så mycket själv och vet inte när – eller ens om – nästa diktsamling kommer, och tillägger med en axelryckning: "I don’t care". Som son till Vizma Belsevica och yngre bror till Klavs Elsbergs – Lettlands kanske mest omtalade författare under 80-talet – var det närmast väntat att det var författare Janis Elsbergs skulle bli. Själv närde han dock en dröm om att bli lärare. Folkskolelärare.

– Som yngre trodde jag hela tiden att det var lärare jag skulle bli, men det kräver starkare nerver.

Hur var det hemma, böcker överallt?

– Vi hade ingen tv, så det var böcker, schack och fotboll som gällde.

Hur stor är din mor, Vizma Belzevica, här i Lettland?

– Den största. Selma Lagerlöf.

Vilken betydelse för ditt författarskap hade din bror och mor?

– De var goda kollegor, och det var bra att kunna få tips av professionella författare på så nära håll.

I Sverige nämns Vizma Belsevica när det nu drar ihop sig till nobelpriset, hur ser du på det?

– Första gången det ryktet uppstod var 1981. Och varje år innan nobelpriset brukar det ringa några svenska journalister och fråga. Du är först i år.

Vilken betydelse skulle det få för Lettland om hon fick det?

– För litteraturen, ingen alls. Men det hade kanske gett en nationell vind av patriotism.

Tror du att hon får nobelpriset?

– Nej, det där är inte seriöst. Inget annat litet land, förutom de nordiska, får nobelpriset. Det är bara de stora pojkarna som får priset. ("It’s just the big guys that get the prize.").

Sune Johannesson

Fakta/

Janis Elsbergs

Född: 1969, Riga

Bor: Riga

Familj: ensamstående med en dotter (son till lettiska författaren Vizma Belsevica)

Yrke: Författare, översättare

Böcker: "Äkta vara" (1993), "Morgonkaffe" (1996), "Daugavaboulevarden" (2000), samt, tillsammans med sin bror Klavs, "Elsbergi".

Aktuell 1: På svenska med "Daugavaboulevarden". I samma serie ges samtidigt ut "Fladdermussyndromet" av Inguna Jansone och "tillred mig något obeständigt" av Edvins Raups.

Aktuell 2: Tillsammans med Jansone och Raups inleder Elsbergs ikväll en Sverigeturné, som främst handlar om att medverka på helgens Bokmässa i Göteborg. Ikväll (kl 20) framträder de på litteraturklubben Stanza, på Inkonst i Malmö.