Ojämna perversioner

Ny bok

”Perversioner. 12 noveller om avvikelser. ” (Vertigo Förlag)

Vertigo är ett litet förlag med märklig utgivning. Från den lilla källarlokalen på Södermalm i Stockholm har förläggaren Carl-Michael Edenborg släppt en lång rad titlar, både återutgivna klassiker som Kommunistiska manifestet och mer udda och nyare böcker som Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Vertigos verksamhet syftar till att, som det heter i förlagets programförklaring, ”presentera texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof”.

Den nya antologin Perversioner ligger alltså helt i linje med den övriga utgivningen. Tolv unga, svenska författare har bjudits in för att skriva om sexuella avvikelser. Redaktör Viktoria Jäderling har fått ihop en imponerande laguppställning, bland de tolv medverkande finns goda prosaister som Ninni Holmqvist, Torbjörn Elensky och Mirja Unge, men också poeter som Åsa Maria Kraft och Jörgen Gassilewski. Alla bidrar de med varsin nyskriven novell, som behandlar en eller ett par perversioner.

Det är ett upplägg som lockar. Bra författare som skriver om förbjudna ämnen – kan det bli bättre? Nja, det samlade intrycket är, som ofta i antologier, ojämnt. Några av författarna tycks mer intresserade av att utmärka sig än av att verkligen berätta något.

Särskilt långsökt är Gunnar Blås bidrag, novellen Hästflickan, vilken handlar om en ung kvinna som helst av allt vill bli en ponny och som sådan bestigen av en viril hingst. Det blir både löjligt och påfrestande. Lika svårt har jag för poeten och BLM-redaktören Aase Bergs bidrag, Sloth, som skildrar en extrem form av bondage. Det är nog tänkt att vara experimentellt och perverst, men blir mest sökt och långtråkigt.

De starkaste texterna i denna antologi står istället de renodlade, företrädelsevis kvinnliga, prosaisterna för. Ninni Holmqvist visar i Röd strumpa att det går att skriva utmärkt prosa om något så udda som nylonstrumpfetischism. På sina tjugo sidor blottlägger Holmqvist ett för henne karaktäristisk maktspel: en yngre man som tänder på nylonstrumpor underkastar sig sin äldre och sadistiskt dominanta hustru. En bisarr, men också rörande livshistoria rullas upp; Holmqvist visar hur det är möjligt att leva tillsammans trots att – eller för att – man har en udda läggning. Perversionen blir en förutsättning för kärlek.

Andra goda bidrag står Gabriella Håkansson och Mirja Unge för. Den förstnämnda berättar en klaustrofobiskt påträngande historia om en kvinnas överdrivna kärlek till en kattunge; det är en välkomponerad text som nästan omärkligt går från normalitet till perversion. Unges Jag är lättad när du går beskriver hur en personlig assistent går över gränsen hemma hos en rullstolsbunden förtidspensionär. Det är obehagligt och säkert skrivet.

Helheten då? Ja, intrycket är som sagt ojämnt, men det finns ett par genomgående mönster. Mest lyckade blir de mer traditionellt episka texterna, och minst lyckade de spektakulärt experimentella sakerna.

Vertigos antologi visar också hur svårt det är att chocka eller provocera ett läsaröga anno 2003; genom ett ständigt flöde av effektsökeri i olika media är det svårt att överraska eller uppröra. Därför: det inbillat radikala experimenterandet har fortfarande ingen chans mot ett gediget traditionellt berättande.

Petter Bengtsson