Ojämnt om att överleva vardagstristessen

Ny bok

Kristina Sandberg: "Ta itu"

(Norstedts)

Vardagen består av tusen små saker som man ständigt måste ta itu med. För Maria, berättarjag i Kristina Sandbergs nya roman Ta itu, som är mamma till två barn i skolåldern kan måste-listan synas oändlig: dammsuga, handla, steka fiskpinnar, fråga barnen hur skoldagen varit, tänka på att ta med kaffebröd till jobbet imorron, fundera på föräldramötet igår.

Sandberg skildrar i sin tredje roman en barnfamiljs vardag med överflödande detaljrikedom. Som läsare dras man snabbt in i Marias molande tankevärld. Blir medsköljd i hennes strida ström av funderingar kring frukostgröt, tvättbestyr, oro för lillflickan Siri som har en missbildad hand, för storebror Fredrik som alltid stänger dörren noga till sitt rum, för maken Anders som kanske vill ha sex nu igen, fast hon inte har minsta lust.

Atmosfären känns kvävande. Det gör den för Maria också. Själva livslusten tycks på väg att sippra ur henne. Hon är ständigt trött, får migrän, vill helst vara ifred, vara ensam, dricka ett par glas vin, kanske gå ut på en bar och träffa en främling.

Men Maria är en ambitiös tjej som strängt "tar itu" med sig själv. Ängsligt och självkritiskt försöker hon passa in i alla de förväntade kvinnorollerna och samtidigt självförverkliga sig genom att läsa konsthistoria på distans.

Det är inte ett dugg svårt att som nutida kvinna känna igen sig i Marias konfliktfyllda vardag. Men Ta itu är på gränsen till att bli alltför pratig och tråkig i sitt närsynta studium av hur en ung kvinna, snärjd av en tung vardag, överkrav och olösta inre konflikter, sakta driver allt närmare självmordets rand.

Om det inte vore för några få starka scener skulle jag lägga den här boken ifrån mig besviken. Men Sandberg kan konsten att gestalta episoder som andas separationsskräck så att det isar sig inom läsaren. Till exempel – Maria på skogspromenad med dottern Siri och hennes lekkamrat, som plötsligt är helt försvunna, uppslukade av marken. Det är varje förälders mardröm.

Separationsångesten finns som en ständig underström i texten och temat iscensätts flera gånger. Men det är så diskret gjort att den djupare problematiken hos Maria som Ta itu skulle belysa hotar att försvinna i vardagstrivialiteternas malström.

Anna Pia Åhslund