Pengar och konst i Danmark
Hans Edvard Nørregård-Nielsen: Ny Carlsbergfondet 1902-2002 (Gyldendal) Graffitiversion: öl + konst = sant (i Danmark). Kort version: en del av profiten från ett danskt företags ölförsäljning har sponsrat museer och konst i en omfattning som gjort Danmark till en stormakt i konst. Lång version: Hans Edvard Nørregård-Nielsens Ny Carlsbergfondet 1902-2002: tre tegelstenar om sammanlagt 1286 sidor. Tusentals illustrationer i färg. Sju kilo konsthistoria. En utgångspunkt för Nielsens med lätthet burna lärdom är Voltaires ord om det överflödigas nödvändighet. Från början handlade det om en bryggmästares samlarmani och skönhetslängtan + insikten om att ett liv helt i ölbryggandets tjänst var otillräckligt. Så skapades Ny Carlsbergfonden och Ny Carlsberg Glyptotek. Konstens och pengarnas gemensamma resa har inte varit problemfri. ”De penge har de stjålet fra os”, sade en fonddirektör när Statens kunstfond upprättades. Samme direktör hade också svårt att se positivt på ett stöd till Louisiana: varför skulle en mecenat stödja en annan? Louisianas utveckling gav svaret. Museet hade i Knud W Jensen fått en affärsman som, i likhet med Carlsbergs ägare, var villig att satsa en stor del av sin förmögenhet på konst. Knud W Jensen hade tur att ha Carlsbergfonden när han byggde sitt museum. Fonden hade tur för att den kunde satsa på ett så underbart projekt som Louisiana. Det mest imponerande med fonden är det omfattande stödet till konstinköp för museer, bibliotek och kommuner i hela Danmark. När en konstprofessor klagade över att det i Danmark aldrig fanns pengar över till konst svarade fondens direktör att det var det värsta ”vrøvl” (skitsnack) han hade hört. ”Der er jo snart ikke den købstad i Danmark som ikke har sit springvand og sine skulpturer!” Skulpturerna har en framträdande plats både i det danska landskapet och i fondens historia. Det är ingen tillfällighet att skyddsomslagen till alla verkets tre delar pryds av skulpturer. När det gäller Louisiana går det att tänka bort många målerier och ändå bevara känslan för museet, men ett Louisiana utan Moores och Giacomettis skulpturer vore inget Louisiana. Jensens förmåga att förhandla fram fördelaktiga priser var stor. Jensen var, skriver Nørregård-Nielsen, ”et målsøgende misil i forhold til verdenskunstens største navne, og det betød også, at Fondet på alle måder fik meget for sine penge.” Också från fonden försökte Jensen få ut så mycket som möjligt. Hade han fått tre miljoner beviljat ringde han glädjestrålande dagen efter och tackade för de fem miljonerna, men, fortsatte han, nu hade han legat vaken hela natten och funderat och kommit fram till om beloppet bara kunde sättas upp till sex miljoner så fanns det inga gränser för vad som kunde åstadkommas. Ny Carlsberg Glyptotekets samling av antika statyer är en av världens främsta, samma klass håller salen med Rodins skulpturer och efter Henning Larsens tillbyggnad har de franska impressionisterna fått rum att hänga som gör mina återbesök allt frekventare. På sidorna 262 och 263 i Ny Carlsbergfondet del 2 finns två fotografier som visar trappan som leder upp till de hundratals verken av Degas, Gaugin, Van Gogh, Monet, Renoir och andra franska impressionister. Fotografierna visar hur väl Per Bak Jensens förmått sätta sin personliga prägel på de drygt tusen färgfotografierna. Hans Edvard Nørregård-Nielsens utförliga och väl varierade bildtexter rymmer både miniatyranalyser av konstverk och biografiska skisser som visar hur förbindelsen till fondens historia hålls levande. I del 1 finns en vacker bild av bryggerigården på Brolæggerstræde som Carl Jacobsens farfar förvärvade 1827. I del 3 tittar verkets författare ut från ett fönster i samma hus. På Brolæggerstræde bodde också målaren Christen Købke, en av Köpenhamns främsta skildrare. Flera av hans målningar hänger på Glyptoteket. Christen Købke, Vilhelm Hammershøj, Oluf Høst och Asger Jorn är några konstnärer, vars verk kan ses på museer och offentliga platser i Danmark, utan Ny Carlsbergfonden hade verken varit betydligt färre. Att insatserna inte begränsats till traditionella kulturinstitutioner är Frederiksberg simhall ett exempel på. Där skapade Vilhelm Lundstrøm vid 1930-talets mitt en enastående muralmålning. TOMAS POLVALL
