Samhälle för de önskvärda

Ny bok

Cilla Naumann: "Fly" (Bonniers)

Ta en del Alice i underlandet, en del Kafkas Processen och lägg därtill Orwells 1984. Voilà – där har ni den surrealistiska känslan i Fly i ett nötskal. Låt mig utveckla.

Handlingen i Cilla Naumanns sjätte roman tilldrar sig på en högt och vackert belägen halvö. Här har man skapat en anläggning, ett slags försök till det perfekta samhället. Anläggningen är omgärdad av klippor som stupar ner mot den djupa oceanen. Området pryds av prunkande växter, murgröna och blommor och här och var finns gröna betesmarker och hedar där kaniner och harar skuttar omkring.

Ordning, övervakning och säkerhet kännetecknar det lilla samhället. Varje myndig arbetsför person ska jobba fyra timmar om dagen. Lönen anpassas till försörjningsbördan och arbetet ger tillgång till olika aktiviteter, bekvämligheter och kurser som erbjuds. Det låter kanske småtrevligt, men snart inser man att projektet är första klassens galenskap.

Till det förmodade drömsamhället anländer en ström av personer med båt. Dessa delas snart upp i de som väljs ut – de som får stanna – och de som inte får det.

Tre personer – juristen Marianne, ministern Willy och tolken Leila – lotsar läsaren genom berättelsen. Alla har de lämnat sina tidigare liv för att leva på anläggningen. Deras olika perspektiv får symbolisera det subjektiva i uppfattningen av verkligheten. De vittnar om samma händelser, men deras bakgrund gör att tolkningarna av vad som sker varierar. Deras egna livshistorier får också så småningom betydelse för hur de agerar.

Fly utvecklas pö om pö till en historia om de som är önskvärda i samhället och de som inte är det. En historia om hur människor medvetet eller omedvetet kategoriseras och bjuds in eller stöts ut. En berättelse med moraliska dilemman som i skenet av det surrealistiska samhället blir plågsamt realistisk. Det här skulle faktiskt – hemska tanke! – kunna vara vilket samhälle som helst.

Naumanns roman kan läsas som en kuslig samhällsskildring med referenser från både historien, vår egen tid och en förmodad framtid. Miljön, den politiska organisationen, karaktärernas känslor och tankar; allt är beskrivet på ett mycket raffinerat sätt.

Författaren har en sällsam förmåga att få läsaren att visualisera miljöer och skeenden trots den fantasifulla miljön, eller kanske just därför. Hon lyckas bygga upp en närmast science-fiction-artad spänning och språkligt är vackert som en stjärnklar natt.

Naumann, som erhöll Katapultpriset för sin debutroman Vattenhjärta och fick sitt genombrott med fjärde boken, dom, har gjort det igen. En roman som griper tag och skakar om.

Nicolas Jacquemot