Samhällets minne

Favoritmuseum? Barbro Mellander grunnar. Svaret blir Lesjöfors museum i Värmland, därför att här har konstnären Larseric Vänerlöf under 15 år tillsammans med lesjöforsborna, som en slags process efter att allt lagts ner, tagit föremål till vara. Museet är som en installation, inte en text, och allt får röras vid och provas och då blir intrycken oerhört starka och det uppstår samtal, beskriver hon museet som betraktaren inte bara vandrar igenom utan slukas upp av.

Det kostar 50 kronor för den enskilde att besöka Lesjöfors museum, som drivs av en ideell förening. Entréavgift på offentligt finansierade museer får däremot inte Barbro Mellanders gillande. Det är en demokratisk rättighet att ha tillgång till kulturarvet, det ska vara gratis att fylla behovet av att söka sin historia och själv tolka den, det ska ingen annan bestämma.

Därför åligger det dem som arbetar med kulturarvet på museerna ett enormt ansvar att välja ut det som vi andra ska minnas. Ett svårt arbete?

– Det är viktigt att vi är medvetna om vårt ansvar, medvetna om att vi hela tiden konstruerar historien. Det är en grannlaga uppgift, vems historia är det vi skriver?

Regionmuseet Kristianstad kan inte bara arbeta med det som är mysigt och trevligt utan också med det kontroversiella, resonerar Barbro Mellander. Vad lockas besökarna mest av, tror hon? Svår fråga. Grundläggande för museer är att hjälpa människor att känna sig själva, förstå vad som hände för hundra år sedan och i samtiden. Att gå på museum är att utforska.

– Vi är samhällets minne. Ett samhälle behöver kollektiva minnen för att förstå var man är. Att minnas är ett djupt mänskligt behov, säger Barbro Mellander, som konstaterar att museer fortfarande brottas med fördomen om att vara tråkiga, dammiga ställen där yxor står på rad.

– Så säger de som inte varit på museum på 30 år.

Jag möter Barbro Mellander av praktiska skäl i museets entré, till kontorsrummen är det vindlande gångar för den oinvigde. Vid disken säljs Mamma Mu som gosedjur. Likaså Kråkan, och man kan fundera på om Kråkan är en hon eller han. Ingen av oss har egentligen reflekterat, trots att otaliga av dessa barnböcker lästs. Kanske är det ändå en han, Kråkans kaxiga attityd känns grabbig gentemot älskvärda Mamma Mu.

I vilket fall; duon har fått barn att vallfärda till Regionmuseet. Måndagen efter utställningens öppnande stod barn utanför och grät, ovetandes om den internationella överenskommelsen att museer har stängt måndagar för städning, glödlampsbyte och annat underhållsarbete.

– Klockren kärlek, säger Barbro Mellander om barnens respons på Regionmuseet, som länge sökt efter ett program för mindre barn att vara en del i.

För en som jobbat stenhårt sedan hon kom år 2000 för att bredda programmet/aktiviteterna för att nå fler, är naturligtvis dessa unga svallande känslor tillfredsställande.

Att Mamma Mu fick annat damsällskap i vår betraktar Barbro Mellander som en slump då det inte så tydligt finns renodlade utställningar som handlar om kvinnor och man får ta dessa när tillfälle ges. Hon tycker att det rent av känns fantastiskt att visa bredden och mångfalden på kvinnoperspektivet.

– Det är ett stort begrepp att vara kvinna, vare sig man är ung eller gammal.

Hur förhåller hon sig till utställningarnas teman? Barbro Mellander är uppvuxen med en mycket självständig och yrkesverksam mamma, i traditionen att vara fri och självständig och ta för sig. Självbilden var god, Barbro visste vem hon var som ung.

– Det finns en risk att man blir nostalgisk och bara minns det som var bra, men jag som har en 15-årig dotter tycker att det känns som att tonårstjejer i dag har det jobbigt. Så mycket krav på sig själva och varandra, på sin kropp, sina kläder. Det kan inte jag minnas, vi förhöll oss mycket friare.

Då – på 60-talet – styrde inte det materiella. Tiden var väldigt tillåtande. Att tillåta sig vara modern tant skulle hon aldrig. Hon har helt enkelt svårt för begreppet.

– Jag är så pass gammal att jag inte är uppväxt med det. Vi hälsade och neg för tanter. Sån skulle jag inte vilja vara, någon man är underdånig inför. Däremot lägger mina yngre medarbetare ingen värdering i begreppet, för dem är en tant bara någon som är äldre.

Barbro Mellander använder ordet kvinna, ett starkt och positivt laddat ord, heller inte åldersbundet. Tjej skulle hon aldrig kalla sig, även om hon inte lider av åldersnoja och är mot ålderssegregering.

– I första hand är vi människor.

Är hon humanist? Oja, in i själen. Vill museet sprida humanism?

– Det är vårt främsta uppdrag – att jobba med människan och hennes historia.

Eftersom hon, diplomatiskt nog, inte har någon favoritplats i museets inre får det bli intervju i arbetsrummet: postchefens gamla tjänsterum som Barbro Mellander inrett efter egen smak med varmgul väggfärg, kristallkrona, värdefull konst och en samling konstglas i blått i fönsternischen ut mot Stora Torg.

I hörnet står en kopia av Nefertiti, enligt legenden en av världens vackraste kvinnor. För en tid sedan besökte Barbro Mellander Berlin och såg originalet av bysten, som ger intryck av en mänsklig kvinna med rynkor kring sina utsökta näsvingar vilket kopiorna aldrig skulle tillåtas ha.

Barbro Mellander beskriver ett laddat möte, "man kan förstå varför hon blivit så berömd", och säger att essensen i ett museum är just dess föremål. Styrkan att här finns originalen. Regionmuseet Kristianstad ska bära fram de skånska. Ett mission impossible, brukar hon säga.

– Skåne är ett stort län med lång historia: från när isen släppte 12000 före Kristus till samtiden. Ett jättefält och en enorm utmaning.

Första museet i modern mening anses vara British Museum i London, grundat 1753. Minns hon sitt första egna museibesök? Nej. Hon ville bli arkeolog, växte upp i Göteborgstrakten och gick mycket på konstmuseum för att hon tycker om konst.

I Kristianstad kan den som gillar konst och går till Konsthallen enkelt slinka in på museet och vice versa. Förhållandet skapar spänning och dynamik i huset, säger dess chef Barbro Mellander, som gillar att röra sig över gränser och håller medvetet låg profil eftersom hennes chefsstil är att delegera och då ingår att de som gör jobbet ska synas.

Mitt jobb är att ta fram resurser och ge medarbetarna svängrum att fullfölja projekt, säger hon. Ett jobb hon inte tröttnar på eftersom rutin inte existerar. Skulle hon mättna vore det för att resurserna blev begränsade. Så är icke fallet.

– Jag tycker vi har det relativt bra, vi lever inte i ett tillstånd där vi inte kan göra saker.

Inget gnäll, Barbro Mellander älskar sitt arbete. Jobbar jämt, är alltid i gång men älskar mer och mer påskens Stilla vecka. Att hon är prästfru och har en lillebror som är präst har naturligtvis betydelse i sammanhanget.

Birgitta Mattisson

044-18 55 37

birgitta.mattisson@kristianstadsbladet.se

Regionmuseet Kristianstad

Flyttade in i Kristianstads äldsta hus – Tyghuset – för snart 50 år sedan (1959). Förutom själva Regionmuseet finns Filmmuseet, Järnvägsmuseet, utemuseer och filialer.

Har hela regionen som arbetsfält med särskilt ansvar för den skånska kulturmiljövården. Cirka 75 anställda som arbetar med natur, arkeologi, byggnadsvård, konst, kulturhistoria, film och industrihistoria. Bedriver mycket programaktiviteter men också forskning, undervisning och utgivning av publikationer.

Pågående utställningar: Mamma Mu och Kråkan (– 29/4), Tonårstjejer (– 13/5), Moderna Tanter (– 13/5). I sommar Birgit Nilsson - en minnesutställning (3/6– 9/9) med kostymer och masker från operans värld och en samling fotografier som skildrar människan.

Basutställningar: Skåne och filmen – Kristianstad var först med att producera spelfilm år 1909, och andra permanenta utställningar som skildrar landskapet, staden, militären, kläderna, konsten. I dag finns också sex vandringsutställningar.

Barbro Mellander.

Yrke: Landsantikvarie och länsmuseichef.

Född: 18 augusti 1954.

Familj: Man och tre barn.

Syskon: Lillebror.

Bor: Trolle Ljungby.

Djur: En groendal (belgisk vallhund) och en papegoja (blåpannad amazon).

Äter: Allt, helst svensk husmanskost.

Skrattar åt: Sjuk svart humor.

Mest rädd för: Alla typer av våld.

Engagerad i: Samhällsfrågor.

Älskar: Museer, teater, litteratur.

Läser: Doktor Dahlqvists blogg, för att försöka sätta sig in i vad alla dessa kostråd handlar om, nyligen också "Det är 1988 och har precis börjat snöa" av Sigge Eklund.