Samtiden fångad i sonettens fålla

Vikram Seth: Golden Gate Övers. Caj Lundgren (Forum) Sedan Pusjkin publicerade Jevgenij Onegin 1833 har versromanen betraktats som stendöd. Likväl var indienfödde Vikram Seths första, stora skönlitterära projekt – före de uppmärksammade romanerna En lämplig ung man och Kärlekens musik – just en versroman, Golden Gate. Och den har nu översatts, eller snarast tolkats till svenska. Femhundranittio rimmade sonetter överförs ju inte helt enkelt från engelska till svenska. Caj Lundgren har av förklarliga skäl tagit sig stora, bitvis mycket stora friheter under arbetet. Det är en fyndig och uppfinningsrik tolkning, som givetvis ändå innehåller vissa nödrim och haltande rytmer. Likväl övertygar den, framför allt därför att Lundgren funnit ett tonfall som fångar Seths espri och lättsamma elegans. För Golden Gate är inget tungt och dystert versepos, tvärtom en underhållande, snarast lättsinnig och fartfylld betraktelse över livet på den amerikanska västkusten. Boken, som utkom 1986, har en distinkt 80-talsprägel. Golden Gate handlar om tre ungdomsvänner som glidit ifrån varandra när de närmat sig trettioårsstrecket. John är yuppie i Silicon Valley, Janet en ”misslyckad” konstnär och Phil en ensamstående far som hoppat av yrkeskarriärens ekorrhjul för att istället bry sig om sin son, miljön och världens framtid i atombombens tidevarv. Vikram Seth tecknar gestalterna med fin humor och svalka, distanserat men ömsint och lite sentimentalt. John, Janet och Phil är tre vilsna själar som just upptäckt att de saknar kärlek – en bild av ett självuppfyllt 80-tal om någon. Men varför på vers? Tja, varför inte. Det är faktiskt både kul och spännande att läsa samtiden intvingad i sonettens strama fålla, som när John sätter in en kontaktannons. Hans andra date rimmas ihop så här: På restaurangen ger Belinda blickar som tål att tänkas på och börjar genast John förblinda med hest och andlöst kutter. ”Å, du är en sån filur!” Han ryser åt tankarna hon synbart hyser. Med ett: ”Men hjälp vad du är rar!” utplånar hon hans självförsvar, och under bordets skiva fumlar hon med sin heta hand och gör nånting som skrämmer och förför på samma gång… Förskräckt han mumlar: ”Halv elva…! Du, jag måste gå… Min fru…”, och flyr sin kos. Tablå. ÖRJAN ABRAHAMSSON