Sorgen ser olika ut

Först är det alldeles tyst. Inte en ringsignal så långt öronen hör under jourhavandetimmens första kvart. Tid för kontemplation över en mugg kaffe. Jag tänker att fredagens minnesstund i Blå Hallen nog kommer att bli vacker. Det nämns i tidningsspalterna att Anna Lindhs man Bo och två barn, David och Filip, kommer att närvara. Man blir ledsen bara av att tänka på det.

Så ringer Inga-Britt. Hon tänker likadana tankar som jag. Bara för att man inte kan låta bli. En del av sorgearbetet, som ser olika ut hos oss alla.

– Apropå allt som hänt i Sverige; jag tycker inte att det är konstigt att sådana här mord kan ske. Man har ju dragit in på allting, släppt ut psykiskt sjuka människor och tvingat dem att bo för sig själva och samtidigt har vi färre poliser ute i samhället. De ansvariga ska inte vara så förvånade.

Inga-Britt tycker att ska det dras in något mer, så kan beslutsfattarna skaffa sig lägre löner.

I ämnet makthavare så tycker näste man i luren att begreppet "arbetarekommun" klingar falskt.

– Det överensstämmer inte med verkligheten. Socialdemokraternas politik gynnar knappast arbetarna. Den tiden är förbi, säger han, som också upprörs av så kallade "tårta-på-tårta"-felskrivningar i tidningen. Det kan stå om väderleken att "sol och blå himmel kommer att dominera himlen". Det är väl ändå en himmel för mycket.

Eckhard Dussa, som inte kommit fram under jourhavandetimmen utan talat in på jourhavandes telefonsvarare, säger att man visst får säga och skriva såväl "lös" som "sam", som är imperfekt av lysa och simma.

– Den gamla lärarinnan Ingrid, som var med i spalten i onsdags, har fel, säger han.

En annan person som varit med denna vecka är Mikael Rosengren, som undrade i gårdagens spalt varför det inte kommit upp några refuger på Åsumsvägen. Nu ringer han igen med anledning av kommunens trafikingenjör Stefan Fransson svar på hans undran.

– Fransson säger att man ska anlägga en tätortsport söder om Åstadsvägen. Varför anlägger man bara en och inte två som i Rinkaby? Jag tycker att man också borde ha en på norra Åsumsvägen.

Dagens solskens historia handlar om en solros. Pappa Rolf Melin ringer för att berätta att dottern minsann har en reslig solros i sin trädgård på Soldatvägen i Kristianstad. Han har själv mätt den till fyra meter och tio centimeter. Plus blomman! som är stor som en pizzatallrik.

– Vi har fått surra fast den i garaget annars hade den ramlat, säger han och skrattar åt växtkraften.

Solrosor söker stöd i solens strålar. Det får vi människor också göra. Hösten anstränger sig för att muntra upp oss, det känns som att den står på mänsklighetens sida. Detta får man vara tacksam över.