Sten: svett och skönhet

Sensommaren år 2000 besökte jag Lennart Nilsson hemma på hans gård Råbockarp, vid Esphult. Han hade just presenterat sin sjätte och då nya bok, ”Linden på Linderödsåsen”. Vi pratade historia. Vikten av att minnas och inte bara låta allt passera förbi, kasseras för det nya som kommer.

Nu kommer Lennart Nilsson med ännu en titel – ”Hackerör och Stengäre på Linderödsåsen” – och åter blickar han ut över sin hembygd, den bygd han är så förtjust i. Nu riktar han blicken mot stenen. Han behöver inte se långt.

– Nej, sten hör verkligen till den här trakten, och för mig är det stenen och alla dessa stengären som gör Linderödsåsen så vacker.

Men sten är så mycket mer än bara ett vackert inslag i landskapet. Sten står för gränser och minnesmärken, för byggnadsmaterial och sten har för många av traktens människor under flera hundra år varit intimt förknippad med hårt arbete och elände. Lennart Nilsson vet. Han har intervjuat några av dem som varit med och slitit med stenen. Och i alla dessa stengärsgårdar ser han både skönheten, och slitet.

– Har man läst Vilhelm Moberg känner man till vilket elände stenen kunde vara, men jag ville i min bok också lyfta fram stenens fördelar.

I tre år har han samlat material, och främst har han riktat fokus mot stengärsgårdarna och alla dem som arbetat med att skapa dessa murar runt åkrar och i skogar.

– Det ligger otroligt mycket arbete bakom stengären, som man format under mer än 200 år, säger Lennart Nilsson och berättar kort om historien. – För att spara skogen började man att göra hägnader av sten, då skogen under 1600-talet höll på att bli utarmad. År 1725 kom stenmursförordningen, där varje bonde med sten på sin mark blev skyldig att lägga stenmurar och varje år gjordes det syn. Och syftet var att spara skogen.

För cirka 50 år sedan tog det slut. Ny teknik, som stendragarvagnar, kom. Lennart Nilsson sätter punkt för stengären vid 1957. Det var nya tider och på sina håll plockades stenmurarna bort, för att göra jordbruksarbetet mer effektivt. Idag är stengärsgårdarna skyddade. I stället finns det andra problem i landskapet.

– Skogen växer igen och utseendet ändras mer och mer i och med att man inte har kreatur längre, säger Lennart Nilsson.

Sune Johannesson

Lennart Nilssons bok ”Hackerör och Stengäre på Linderödsåsen” är utgiven av Monitorförlaget, i Vä.