Stenen och landskapet

Staffan Nihlén: Levanto - skulptur i landskap Efterord av Thomas Kjellgren (Konsthallen i Hishult) Det bor fortfarande en landskapsmålare inom Staffan Nihlén, fast han varken avbildar landskap eller målar. Men hans skulpturer utmärks av samhörighet med landskapet i så hög grad att han nästan suddat ut gränsen mellan natur och kultur. Han får stenen att genljuda av klangerna från Ligurien, där han bor och arbetar i svindlande vackra omgivningar med skogsklädda berg, sluttningar fyllda med vinodlingar och små byar grupperade där emellan. Nedanför denna klassiska mark där förnimmelsen av historien är så påtaglig, sträcker Medelhavet ut sig. En doft av allt detta förmedlar Nihlén i boken Levanto - Skulptur i landskap. Där kan man följa hans funderingar kring skulpturerna och hans förhållande till dem och trakten. Hans anteckningar åtföljs av bilder på skulpturerna utställda i landskapet där de funnit sitt sammanhang. Han tar oss med på en resa i tid och rum. Närvaron av antiken och renässansens mästare är både stark och självklar hos Nihlén. För honom är platsens anor så levande att han en dag på en restaurang i Volterra genast identifierar servitrisen som etruskisk och blir hänförd och inspirerad av hennes uppenbarelse. Hans lyhördhet för människor, platser och stämningar avspeglar sig i skulpturerna som besjälas av Nihléns möten. Han våldför sig aldrig på stenen utan låter intuitionen styra sitt arbete. Spontant ser många av hans verk ut som om de vore orörda av hand och verktyg. Men så är det inte. Han är bara så mån om att inte beröva dem sin ursprunglighet, han vill inte att hantverket ska dominera. Det är känslan som är det viktiga. Någonstans har han sagt att han inte vill förvandla stenen, bara dess betydelse. Nihlèn berättar om skulpturernas tillkomst, om personliga minnen och upplevelser, men han gör inga långa utläggningar, hans reflexioner har tvärtom ofta sentensens form. Han är en sökare och både hans text och skulpturer är uttryck för det. Boken är rikligt försedd med bilder, men kvaliteten på dem är ojämn. Många är tagna i ett flackt, tråkigt ljus som gör att skulpturerna mister mycket av sin uttrycksfullhet. Bäst blir de när ljus och skugga ger dem liv och djup. Men bortsett från det så gör sig Nihléns skulpturer bra i bokform. De är intima till formatet, men framför allt presenteras de i det landskap där de hör hemma och har sitt upphov. På en fjärran nordbo som jag själv utövar de en magnetisk lockelse. En av de sista bilderna i boken återger den liguriska kusten. I förgrunden syns silhuetterna av ett par mindre klippor resa sig ur havet. Det kunde ha varit två skulpturer av Nihlén. EVA DANDANELLE