Svaret fanns i Kristianstad

Fredrika Bremers person och författarskap har under senare år rönt ett förnyat intresse. I år är det 200 år sedan hon föddes och det uppmärksammas på olika sätt, inte minst är Sveriges Radios uppläsningar av ett urval Bremerbrev att rekommendera. Fredrika Bremer är en flitig brevskrivare, skriver livfullt om vad sig under hennes Stockholmshorisont sig tilldragit. I början av år 1831 är hennes litterära framgång med boken Teckningar utur hvardagslifvet hennes huvudintresse, inte minst i breven till systern Charlotte i Kristianstad. Hon var gift med hovrättsassessorn Peter Quiding och de bodde ute på Uddarp. Fredrika Bremer vill gärna fly undan all uppståndelse i Stockholm och avslutar ett brev till systern med en bön: Om jag kommer till Ch-d önskar jag att der blifva känd endast såsom Fru ***s syster, hvilket jag är säker blir ett godt rekommendationsbref. Fredrika Bremer vill inte kännas vid författarinnan Bremer, men samtidigt är denna högst levande inom henne. I samma brev som ovan ber hon nämligen systern hålla ögonen öppna för ”några egendomliga figurer, några originaler” och sedan beskriva dem för henne, som avser sig begagna dem i sina Teckningar. Men inget får sägas om detta hemliga spioneri och att det kan bli bokporträtt av det, för som Fredrika Bremer skriver: Menniskorna äro vanligen mycket rädda för att bli beskrifna i böcker, och i vårt land är en författarinna ofta ej bättre ansedd än en fogelskrämma. Det var onekligen en knepig situation som den unga mamsell Bremer försatt sig i. Till detta med författarbanan kom hos denna högreståndsflicka ett behov av en intellektuell samtalspartner som kunde höja hennes blickar över sybågens horisont. Hon reste till systern i Kristianstad i september 1831 och mirakulöst nog fann hon här de svar hon sökte. Det var rektorn för Hertig Carls skola, den lärde humanisten Per Johan Böklin som i långa samtal med henne, av konvenansskäl förda i brevform, hjälpte henne fram till livsavgörande beslut, både i val av yrke och i livsåskådningsfrågor. För Böklin var hans klarsyn förenad med en plågsam självövervinnelse. Hans vaknande kärlek till sin adept måste offras för författarskapets skull, ty som Fredrika Bremer skriver, ”ett Svenskt hushåll står ej att sköta i bredd med fantasiens rike.” Hon skriver entusiastiska brev hem till sin moder om hur hon känner hela sin intellektuella varelse ”liksom tillväxa, få kraft, stadga, klarhet...”. Hennes brev utmynnar i en bön om ett eget rum, den kvinnliga författardrömmen i dubbel mening som Virginia Woolf konkretiserat den: Ack, mamma lilla! om jag skull nästa vinter bli hemma, tror mamma att jag kunde få mig någon liten vindskammare i Bruhnska huset? Det är för mig vigtigare än någon kan tro, att ha ett eget litet stilla bo och kunna vara alldeles ensam. I våningen hemma låter det sig ej göra; men på vinden vore det så skönt, om det bara är möjligt. (Brev från Kristianstad, 25 oktober 1831) Vad vi kan bevittna i Fredrika Bremers brev från Kristianstad är en konstnärs födelse, en växande övertygelse om ett kall som ingen ”fogelskrämma” skrämmer och ingen huslig familjelycka lockar. Förutom brevens allvarsinnehåll ger hon i förbifarten goda karakteristiker av omgivningarna. Så ser till exempel från sitt gavelfönster på Uddarp ”den frucktbara ofantliga slätt uti hvilken Christianstad lik en liten leksaksstad ligger.” HANS HOLMBERG