Svenskans tur?

Något avgörande inträffade när tidningen Arbetet i Malmö för snart ett år sedan gick i graven. Plötsligt var det givna inte längre givet. Det var sanningens minut för just den tidningen och, på samma gång, en klimatförändring för varje till synes odödlig tidning. Efter Arbetet tvingas alla leva med en särskild osäkerhet: ekonomins makt är inga tomma ord. Vikande annonsintäkter och upplaga kan leda till den yttersta konsekvensen. Nedläggning, verkställ. Arbetet var inte bara ekonomiskt misskött, ja körd i botten, den sviktade även redaktionellt. Det är inte det saken gäller. Det är frånvaron av något annat, vissa – förmodligen penningens representanter – skulle säga nostalgi och sentimentalitet. Andra – förmodligen publicister – skulle säga traditionsmedvetande och tro på opinionsbildning. Arbetarrörelsen, som hade kunnat rädda tidningen utan att gräva djupa hål i fickorna, valde den förra tolkningen. Tradition, opinionsbildning? Det är nya tider nu och det finns ju reklambyråer om man vill sälja ett budskap. Svenska Dagbladet har länge varit beroende av det statliga presstödet. Det var Arbetet också. Det är lätt att göra sig lustig på den punkten: Svenskan, som på ledarplats i över ett decennium predikat fri konkurrens på alla områden och minimal statlig inblandning i ekonomin, har själv tagit emot stora summor av fördelningspolitisk karaktär. Lika lätt att vilja skönja ett mönster: presstödda tidningar går dåligt, kvävs. Förmodligen är det krassare än så: andratidningen på en ort tilltalar inte tillräckligt många annonsörer. Det finns knappt några andratidningar kvar. Om ryktena hade stämt vore Svenskan redan förpassad till historien. Dock ges den ännu ut. Men inte ens optimisterna kan längre förneka att mycket pekar på att nedläggningen bara är en tidsfråga. Åtskilliga anställda på alla avdelningar har avskedats, andra har sett varthän det barkar och frivilligt lämnat det sjunkande skeppet. Schibsted, den norska ägarkoncernen, är knappast mindre osentimental än LO och socialdemokratin. Bär en tidning inte, så må den brista. Svenskan strävar vidare, särskilt kulturredaktionen gör med minskade resurser och en försvagad medarbetarskara ett heroiskt jobb i ett kompakt mörker. Med uppsägningarna sparar tidningen pengar, men med förlusterna av tunga skribenter har redan stora summor av det kulturella och symboliska kapitalet förskingrats. Sådana värden går inte att återställa under överskådlig framtid. Å andra sidan har Svenska Dagbladet, som sagt, med all sannolikhet ingen framtid. Efter Arbetet vet alla att den gamla förvissningen (”det löser sig säkert, för det har alltid löst sig”) saknar relevans. Tradition är ett kraftlöst konkurrensmedel numera. Efter Arbetet har det också med all oönskvärd tydlighet framgått att Sydsvenska Dagbladet förlorat på den upphörda konkurrensen, låt vara att den under Arbetets sista tid var rätt bristfällig. Jag har varken gjort kvantitativa eller kvalitativa studier, känslan räcker för vissa konstateranden: nyheterna försenas, självgodheten förstärks, medarbetarna anstränger sig alltmera sällan till det yttersta. Måndagens sportnotis i kvällspressen har mer än en gång hamnat i Sydsvenskan på torsdagen. Överfört på Stockholm – och riksplanet – ser det inte för muntert ut. Den redan idag arroganta och ofelbara Dagens Nyheter som ensam rikstäckande morgontidning – man vill ogärna tänka tanken. Fast det är nog lika bra att vänja sig vid den. Och, i mån av språkkunskaper, försöka läsa tyska, franska, engelska, till och med danska tidningar så ofta som ekonomin och tillgången tillåter. JAN KARLSSON