Tankar kring ensamhet
Stig Sæterbakken: Siamesisk Övers. Linda Boström och Gilda Romero (Vertigo) Vi människor brukar säga att döden kommer plötsligt när den än kommer. En nära vän till mig dog den 22 maj. Han blev tjugoåtta år gammal. Och jag minns vagt februaridagen för snart tre decennier sedan när budet att farfar somnat in efter lång tids sjukdom nådde familjen. Det var väntat, men ändå ofattbart. Man tycks liksom aldrig riktigt beredd. I norske författaren Stig Sæterbakkens parallellroman Siamesisk är döden så påtaglig att man nästan önskar forcera fram den. Ernas make, en gång ståtlig föreståndare på ålderdomshemmet Kronsäter, har i takt med kroppens förfall allt envisare tillbringat sin tid inne på toaletten som för Erna minner om ett sjukhusrum med obehagligt lysrörsljus och stinkande kroppslukter. Hon är trött på honom, hans bitterhet och nyckfulla humör, men älskar honom som något självklart. De lever efter ett långt äktenskap i symbios. Edwin, vars enda passion är att tugga tuggummi, ser sin lekamen som en kloak, något som håller på att ruttna, och han känner redan smaken av likmaskarna i munnen. Döden välkomnar han, det är det han vill intala oss. Låt dem skära av trådarna i ögonen och kapa benen, förståndet är intakt och det slår han girigt vakt om. Skammen, i det att ligga hustrun till last, uttalas aldrig, ändå är den klart närvarande och väcker läsarens empati. Den gamle mannens maskhållning inför det oundvikliga leder honom in i en virvelström av minnen från tiden på Kronsäter. Alla dessa obrukbara människor som låg och vadade i urin, som fråntagits värdigheten och kränkts av ett välvilligt system. Här finns en underliggande civilisationskritik med vassa frågeställningar: Kan en patient tillfriskna samtidigt som hon görs maktlös av läkarkåren? Hur stort inflytande över den egna hälsan ska man egentligen ge en läkare? Sæterbakken skriver om tankarna kring döden och ensamheten. Skickligt bygger han sin roman på monologer. Han växlar kapitelvis från Erna till Edwin och ibland, inte ofta, möts de i samtal där kärleken dem emellan bryter sig igenom bitska ord och utdragen tystnad. Starka metaforer och djup förståelse för människors komplexitet håller liv i textsjoken. Han är född 1966, samma år som undertecknad, men debuterade redan 1984 med Flytende paraplyer och har hunnit med ytterligare elva alster. Jag har inte läst honom tidigare, kanske för att Siamesisk (på originalspråket 1997) är den första som översatts till svenska. Jag hoppas det blir fler. Vertigo är ett kaxigt förlag med spännande titlar på gång. Släpp inte Sæterbakken nu. Vi behöver låta mod och långsiktighet styra utgivningen av böcker. STEFAN WHILDE
