Tonåringar i 50-talsljus
Mats Wahl:Såpa(Brombergs) Titeln är Såpa men benämningen kunde lika gärna vara skröna. Inledningsvis berättas att Jalles syster Lusen får en roll i en kommande såpa men sedan blir det just inget mer av det. Flera andra trevare till handling längs ut men följs aldrig upp vilket ger ett fragmentariskt intryck. Triangeldramat Jalle, Jytte och Kino utmynnar i alla fall i en kärlekhistoria mellan Jalle och Jytte efter känt manér från Romeo och Julia. Föräldrarna är så att säga inte på samma våglängd. Jyttes mamma som är journalist rotar fram obehagliga fakta om Jalles pappa, som är kommunalråd, och hans sätt att hantera kommunens kontokort. Konflikten låter inte vänta på sig. Men här blir slutet att kärleken övervinner allt, det vill säga i första hand enfaldiga vuxna. Ungdomarna går vårterminen i 9:an någon gång sent 90-tal. Men de verkar urbota barnsliga för sin ålder som torde vara 16-17 år. Romanen har dessutom en form av 50-talsstuk över sig som ger en dissonans i förhållande till den information och de tidsmarkörer man får om det bakomliggande samhället. Hur många pojkar i denna ålder har till exempel namn som Karl-Inge och Hjalmar under nittiotalet? Det lilla samhället där man cyklar ikring och där alla känner alla, ortstidningen och lokala kulturyttringar är viktiga. Allt detta för tankarna till 50- eller 60-tal, det vill säga författarens egen uppväxttid. Annars mynnar samhällsförankringen mestadels ut i en kritisk drift med politiker. Liksom teatern är ett bärande tema i den tidigare utgivna romanen Vinterviken så har filmen motsvarande dignitet i Såpa. Wahl behärskar till synes även detta medium såväl tekniskt som historiskt. Dramat, för det är ett drama om än med underliga förgreningar, byggs upp kring film och filmande. Det är ett sätt att både förställa sig och föreställa sig när man gestaltar olika företeelser i denna form av skapande. För att riktigt understryka betydelsen bär den drivande kraften det träffande namnet Kino. Allt Jalle och Kino säger till varandra relaterar till gamla filmer och filmhjältar som Rikard Widmark och Humphrey Bogart. För den unge läsaren kan det bli svårt att hänga med. Den dramatiska aspekten förankras i storheter som Spielberg, Fellini och Bergman, medan känslan av fars förstärks av allusionerna till King Kong och Peter Sellers. Den senare har fått låna ut Birdie-nam-nam-idén till pojkarna. De har föresatt sig att göra 30 sekunders videofilmer på motivet att djur utsätts för fara. Det hela urartar emellertid när de gör en film med hunden Burre alias Burken som statist och denne på ett makabert sätt förolyckas. I motsats till pojkarna verkar de kvinnliga protagonisterna mera tidsanpassade. De är utmanande och fräcka i språket men i botten tämligen osäkra på sin roll. Miljö och händelser ses och berättas i jagform genom Jalles iakttagelser och funderingar, vilket ger sken av trovärdighet. När han ska berätta om hur några äldre killar försöker våldta honom förstärks och varieras texten med de av svordomar och vulgärt språk ofta pepprade dialogerna. Det flödar av våld, övergrepp, sprit, cigaretter och ”gräs” genom sidorna speciellt när överklassungdomarna skildras. Å andra sidan kan orden övergå i en mjuk melodi när Jalle berättar om Jytte. Man skulle kunna föra Jalle och Kino till kategorien ”de vilsna vandrarna” och se romanen som en bild av moderna ungdomar i 50-talets belysning. Av allt detta har blivit en fars med allvar i botten. Wahl både roar och oroar och en sak är säker, han har ett flyt i sin penna som gör att man inte lägger denna hans senaste ungdomsroman ifrån sig oläst. Men den är lite som en godispåse. Till skillnad från Vinterviken och de flesta andra böcker i hans tidigare produktion infinner sig en tomhet när man konsumerat klart. WIVECA FRIMAN
