Två världar jämte varandra

Först är allt bara kompakt svart. För ett otränat öga ser alla chassider likadana ut – ett slags kuriösa och dubiösa mörkermän från ett annat århundrade. Efter några dagar i Jerusalem börjar nyanserna framträda. Uniformen av svarta uppenbarelser är trots allt inte helt uniform. Framför allt upptäcker jag att chassidernas mest karakteristiska kännetecken – de långa hårlockarna – rymmer ett spektrum av individuella stilar.

Här finns hårlockar av alla de slag: klassiskt skruvade, raka, trendigt tilltufsade, fromt böljande, stramt korrekta, mer eller mindre utstuderat lockiga. I synnerhet tonårspojkarna tycks odla sin individualitet genom hårlockarna.

Mina förutfattade meningar om världsfrånvändhet raseras än mer när jag möter en hårlocksgrabb på väg ut från Talmudskolan. Han har händerna fulla: cigarett i ena handen, mobil i andra. Ja, var och varannan chassidisk tonåring fingrar faktiskt på en mobil.

Journalisten, numera också författaren Nina Solomin ler när jag berättar om min häpnad. Visst lever chassider i det förgångna, men de hyser ingen rädsla för teknik i sig.

–De ser till innehållet, inte formen. Att till exempel använda Internet för e-post går bra, däremot inte att surfa.

och tv är därmed definitivt förbjudet, åtminstone bland de ultraortodoxa chassider som Nina Solomin skriver om i sin aktuella debutbok, den trehundrasidiga dokumentären ok, amen (Wahlström & Widstrand).

Chassidismen är en fromhetsriktning som uppstod bland jiddischtalande judar i Östeuropa på 1700-talet. Många judar betraktar dagens chassider med rejäl skepsis, rentav avsky och förakt, berättar Nina Solomin. Men chassidism är inget enhetligt fenomen, där finns allt från extremt militanta och ultraortodoxa till mer liberala grupper med sinsemellan olika sedvänjor och regler.

Jag träffar Nina Solomin på ett café några kvarter från Jerusalems populära gågata Ben Yehuda där flera bomber briserat det senaste halvåret. Så varför utmana ödet? Bättre att undvika Ben Yehuda, säger en redan luttrad Nina Solomin som sedan ett halvår studerar på universitetet i Jerusalem.

Vad? Inte chassidism i alla fall. Den kärleksaffären är avklarad. Under flera år tillbringade hon mycket tid med människor i Satmar, en ultraortodox, extremt sluten grupp chassider. Men inte i Jerusalem, utan i Williamsburg, Brooklyn, New York. Under ett år bodde hon i Williamsburg där i runda tal sextiotusen Satmarchassider lever.

– Från början hade jag inga planer på att skriva om Satmar. Men det är klart, jag fascinerades av dem. Det är ju ganska otroligt att de befinner sig mitt i New York med skyskrapor runt hörnet – och samtidigt kan det förefalla som om tiden har stått still för dem, de tycks leva i det förflutna.

att komma i kontakt med dem var inte helt enkelt. Satmar sluter sig som en mussla mot omvärlden. I bokens öppningskapitel beskriver hon sina smått desperata försök att lära känna Satmarkvinnor; män talar aldrig, åtminstone inte offentligt, med främmande kvinnor i denna strängt patriarkaliska värld. Till slut lyckades hon: bland kvinnorna i duschrummet på badhuset i Williamsburg!

ok, amen är en fascinerande bok full av märkliga livsöden. Den bygger på ett tiotal människors berättelser och på Nina Solomins egna känslor för denna okända, likväl välbekanta värld. Hennes mor är judinna, född i Polen.

–Delvis drevs jag av en sentimental nostalgi inför denna i mina ögon ”svunna” värld som jag hört talas om så mycket om under min uppväxt.

Har du chassider i släkten? Hon skrattar. Inte direkt.

–Min mammas familj var snarast anarkosyndikalister. Att jag överhuvudtaget fick möjlighet att komma in i deras värld berodde naturligtvis på att jag är judinna. De hoppades att jag skulle bli religiös – det betraktas som en god gärning, en ”mitzva”.

till en början var hon mest nyfiken. Så småningom väcktes hennes intresse på allvar, och därmed tanken på att skriva en bok.

– Det skapade ett moraliskt dilemma för mig som journalist. Kunde jag vara deras vän och samtidigt skriva om dem? Jag sade aldrig att jag absolut inte kunde tänka mig att bli religiös – det var ju nyckeln in i denna slutna värld.

Men hon talade ändå om sina planer, väl medveten om att Satmar inte är öppna för kritik.

–Minsta avsteg från deras extremt positiva självbild ses som ett svek. Själv upplever jag ändå att boken är balanserad, både positiv och kritisk. Min mamma säger i alla fall att ok, amen är den bästa pr-bok Satmar kan få.

Hon skrattar till igen. Nina Solomin är intensiv och alert, talar snabbt och energiskt. Då och då kryper hon upp som en katt med benen under sig i caféstolen. Hon är bara tjugoåtta år gammal men har varit litteraturkritiker i Svenska Dagbladet sedan hon var tjugo. En ärrad journalist som vet att beskriva människor.

och det är just människoskildringen som gör ok, amen så gripande. Under läsningen slås jag av att dessa ultraortodoxa judar mest påminner om människor i största allmänhet, fast förankrade i vardagens glädjeämnen och förtretligheter.

–Nu skildrar jag främst kvinnornas värld, eftersom det var den enda jag tilläts komma in i ordentligt. Och Satmarkvinnor har fullt upp med traditionellt kvinnliga och vardagliga göromål: att laga mat, ta hand om familj och tio barn. Den intellektuella världen, det vill säga religionen, är framför allt en manlig angelägenhet.

Hon beskriver mötet med Satmar som ett slags sociologiskt, rentav antropologiskt projekt. Ofta rusade hon hem efter bröllop och fester för att skriva ned allt hon mindes. Många timmars, men roligt, nattarbete. Hon hyser en stark förkärlek för dokumentären som genre, tror på dess nygamla framtid, och beundrar författare som Svetlana Aleksijevitj, Ryszard Kapuscinski, Hanna Krall.

–Som skribent har det varit en glädje att utvecklas åt det hållet. Det finns så många bra historier som bara väntar på att bli upptäckta. Alla dessa fantastiska människoöden! Verkligheten överträffar alltid dikten, säger hon med övertygelse.

Med Satmar är hon dock klar.

–Jag kom ut på andra sidan, för alltid botad från min nostalgi.

Finns det inget hos dessa troende människor som du kan sakna? Hon tystnar, nästan för första gången på en timme. En sak är ju bra, tillägger hon med lika delar ironi och allvar.

–Man slipper oroa sig över sitt liv.

ÖRJAN ABRAHAMSSON