Tyska folket som offer

Innan andra världskrigets början, på sommaren 1939, överlämnade den svenska kungen i Stockholm minnesplaketter till en grupp tyska idrottsledare som tillsammans med gymnaster från hela Europa hade kommit till Sverige för att fira hundraårsminnet av gymnastikens fader Per Henrik Ling. Denna två veckor långa ”Lingiad” med över tusen tyska deltagare, blev en stor succé som tjänade den tysk-svenska vänskapen. Fartyget Wilhelm Gustloff, som idrottsfolket kom till Stockholm med, beskrevs i pressen som ”fredsfartyg”. Hitler hade låtit bygga det 1937 som kryssningsfartyg för folket, för att användas av semesterorganisationen KdF (Kraft genom glädje). Före kriget åkte många tyskar med fartyget till Norge, under kriget låg det i Gdynias hamn och användes först som kasern för kadetter och senare som fältlasarett. Slutligen, den 30: e januari 1945, träffades det av ryska torpeder, förliste och blev till en massgrav för över 9000 människor som befann sig på flykt undan den ryska armén. I sin novell Im krebsgang (”Kräftgång” på svenska) från i våras skildrar den tyska nobelpristagaren Günter Grass, 74, denna världens största, men hittills tämligen okända sjökatastrof. Därmed tar han upp ett i Tyskland länge tabubelagt ämne: tyskarnas lidanden under andra världskriget. Den som under kalla kriget talade om den brutala fördrivningen av lokalbefolkningen från de östra områden, som efter kriget blev polskt och tjeckiskt territorium, beskylldes snart för att vara revanschlysten. De fördrivnas öde var inget ämne för socialdemokraterna och vänstern. CDU/CSU missbrukade det i kampen mot kommunismen och mot Willy Brandts försoningspolitik med Östeuropa. Tyskarna som offer - under 80-talet fanns det enstaka författare som Lenz, Bieneck och Gräfin Dönhoff som berättade om Schlesien och Masurien - men nu uppmärksammas flera böcker som handlar om flykt och fördrivning, till exempel Walter Kempowskis Echolot. Efterkrigstidens barnbarn har kanske det tidsmässiga och emotionella avståndet som tillåter att ta upp fördrivningsfrågan. Grass har burit på detta tema under hela sitt författarskap. I boken anklagar han sig själv i tredje person för att ha tigit för länge: ”ett förfärligt dröjsmål”. Den metaforiska boktiteln Kräftgång hänvisar till hur författaren närmar sig den ödesdigra natten, när den fullsatta båten - främst barn och kvinnor - blev rammat av ryska torpeder. Parallellt berättas flera livsöden, om mannen som gav båten dess namn, en mördad nazist, om journalisten som föddes samma natt som fartyget förliste och om den ryska ubåtskaptenen som torpederade båten. Journalisten uppmanas av sin mor, Tulla, att skriva ner historien. Den uppmärksamma och trogna Grassläsaren stiftade redan i den för över 40 år sedan utkomna Danzig-trilogin bekantskap med den lösaktiga Tulla, nu en av de få överlevande. Med hjälp av en nynazistisk hemsida rekonstruerar journalisten personen Wilhelm Gustloffs liv - som föddes precis femtio år före båtens undergång och dog på dagen exakt tolv år efter Hitlers maktövertagande. Dessa magiska fakta är historiska, genialt lägger Grass sedan till ett fiktivt element, jagberättarens födelsedag i undergångsögonblicket. Historien är mycket spännande berättad som dock får ett oväntat och allt för konstruerat slut. Stilen känns ibland lite för skolmästaraktig, Grass politiska avsikter är alltför tydliga på bekostnad av den skönlitterära kvalitén. Men likväl har boken haft en stor genomslagskraft i Tyskland: sedan den kom ut i februari har den sålts i över 300000 exemplar. Många kritiker menar att den tillhör det bästa Grass har skrivit sedan Blecktrumman (1959). Kryssningsfartyget Wilhelm Gustloffs undergång är mycket lite känd. Den nämns inte i gängse uppslagsböcker för att fartyget tillhörde ”fel parti”, inte heller fanns det några kändisar ombord, enbart sårade soldater och tyska flyktingar, mest kvinnor och barn. När Titanic förliste dog 1500 människor, vid Wilhelm Gustloffs undergång var det sex gånger så många som omkom, närmare 10000 personer. Båten var byggd för 1463 passagerare och 426 besättningsmän, det var världens dittills största kryssningsfartyg. När den ryska vinteroffensiven startade 1944-45, blev Ostpreussen instängt och människorna flydde norrut, till kusten, som var den enda öppna flyktvägen. Cirka två miljoner lyckades att fly, men 100000-tals dog: människor som frös ihjäl ombord på båtarna, människor som bröt genom isen med häst och vagn och människor från upplösta koncentrationsläger på båten Cap Arkona som av misstag träffades av engelsmännens bomber. Ombord på Wilhelm Gustloff fanns det fyrdubbelt så många som vad fartyget var avsett för. Man fyllde samtliga utrymmen, till och med simbassängen, med passagerare som skulle fraktas till Kiel. Efter fyra timmar i höjd med Stolpemünde skadades båten av ryska ubåtstorpeder och sjönk efter drygt en timme. Trots att enbart kvinnor och barn skulle få plats på de fåtaliga livbåtarna, räddades övervägande män, däribland de fyra kaptenerna. Då de döda tillhörde ”bödlarnas folk”, var de knappt värda en notis i svenska tidningar. Grass avslutar novellen med en appell där han kommenterar ett nynazistiskt dåd: ”Det slutar aldrig. Aldrig slutar det.” Med boken vill han motverka högerextrema krafter, som hittills har använt tyska folkets lidande för sin sak, och samtidigt upplysa om nya rörelser. CHRISTINE STOLLE Fotnot:”Im krebsgang” planeras att ges ut i Sverige nästa år.