Ung slöjdglädje som sprider sig

Det mjuka vinterdiset omfamnar de bulliga kullarna mellan Oppmannasjön och Vångaberget. Kohagarna ramas in av stengärden och dungar av ek och en.

Det är lätt att förstå att Mi Möller trivs på gården i Söndraby.

- Vi tittade på den tillsammans, Ove och jag. Det blev kärlek vid först ögonkastet, men vi visste inte vad vi gav oss in på, säger hon.

Mycket återstår att göra, men en hel del har hänt under de tre år som paret omsorgsfullt renoverat. Huset har fått nya väggar av träflislera, sovrummet är i ordning, toaletten på plats liksom köket med vedspis som värmekälla och för matlagning.

Gamla charmigt vinda fönster ovanför köksbänken ger en vacker inramning till vita och skära amaryllis i blom.

- Vi har fått dem av goda vänner som tyckte att de skulle göra sig här, säger hon.

Köket är fullt av ledtrådar till dem som bor här, slevarna är täljda, liksom handtagen. I taket ovanför hänger köksredskapen samlade i påsar som Mi tovat och broderat. Till och med den svartrutiga disktrasan är handvävd.

- Att använda något som en människa lagt ner tid, energi och kärlek på att skapa är att föra vidare glädjen i att göra saker, filosoferar Mi Möller.

Hon sätter på vatten och tar fram två handdrejade muggar.

- Vill du ha vitt te med hallonsmak eller rött med yogikryddor, undrar hon.

Teerna är ekologiska, som det mesta i huset.

- Det handlar om en tro på framtiden. Jag vill leva med så lite miljöpåverkan som möjligt, säger Mi.

Miljömedvetenheten följer med i valet av material både i kläder och slöjden.

- Ibland tänker jag att vad spelar det för roll om jag gör detta, när det finns fabriker som spyr ut rök. Men jag går på magkänslan och jag gör det som känns rätt.

Intresset för slöjd har förstärkt intresset för miljön.

- När jag gick en vävutbildning på en folkhögskola fick vi lära oss hur bomull framställs. Jag tänkte att jag vill inte bidra till den nedsmutsningen. Sedan har ekologiska val blivit en livsstil.

Mi skyller sitt intresse för slöjd och hantverk på sin moster och på barndomens släktkalas.

- Moster Inger hade alltid pyssel med sig till mig och mina bröder på släktmiddagarna.

Som testperson för mosterns dataprogram "Att virka" och "Att sticka" blev Mi slöjdfrälst, men kände ingen annan ung person som höll på.

- Sedan upptäckte jag att det fanns slöjdläger för ungdomar. Att komma på en plats med andra i min ålder som slöjdar. Det var wow.

Nu vill Mi ge fler ungdomar en chans att upptäcka hur kul det är att slöjda. Till våren handleder hon slöjdklubben på Barbacka. Redan under jullovet finns en chans att prova på.

- Jag vill föra vidare glädjen för slöjden och väcka intresset från början.

Hon ser slöjd som ett viktigt komplement till all information som vi dagligen matas med.

- Slöjden blir en fristad, en avkoppling från det vanliga tempot. Jag tror att det är jättebra för alla göra något konkret att se hur ens händer kan skapa något och att det få lov att ta tid.

På gymnasiet valde Mi att tova en hatt som sitt specialarbete. Arbetet gav mersmak och Mi sökte till Västerbergs folkhögskola i Gästrikland där hon läste gamla textila tekniker.

- Min yngsta klasskamrat var 45 och min äldsta 63 år. Jag lärde mig mycket av att umgås med dem. De blev min hejarklack. De gav mig uppmuntran och mod att satsa på slöjd och hantverk när jag var ung i stället för att vänta som de själva gjort.

Från Västerbergs folkhögskola sökte sig Mi till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna och en tvåårsutbildning i folklig väv.

- Där lärde jag mig att spinna. Att se hur tråden växer fram från mina händer. Av tråden kan man göra bruksföremål. Det är mäktigt.

På Sätergläntan träffade Mi sin Ove. På midsommarafton i fjol gifte de sig på sin gård. Nu bygger på vidare på sitt hus och Mi håller kurser i slöjdtekniker, framför allt tovning. I våras gjorde hon datapgogrammet "Att tova". Där visar hon hur man tovar ett mi-band direkt på handen.

- Det är roligt att få dela med sig glädjen i att slöjda och skapa, säger hon.

Idén till mi-bandet fick Mi när hennes kusin gjorde ett armband av färskt träd, som krympte till rätt storlek på handleden.

- Ull som tovas har samma egenskap, att den krymper.

Nu längtar hon efter att få inreda sin ateljé på andra våningen. Trappan är nymålad, men däruppe återstår en del arbete. Längs väggarna står kartonger fulla med tyger och annat slöjdmaterial.

Drömmen är att kunna föra vidare slöjdglädjen både som kunskap och i föremål som hon själv skapar.

- Min kompis och hennes man har bett mig göra en utsmyckning till hallen i deras nya hem. Det känns jätteroligt, att bli ombedd är en ära.

Åsa Pearce

044-18 55 36

asa.pearce@kristianstadsbladet.se