Vad är en god medborgare?

NY BOK. Det är stora frågor han har tagit sig an, Björn Baldersten. I sin bok Medborgardygd - Den europeiska staden och det offentliga rummets etos undrar han hur ett samhälle egentligen är möjligt. Och vad innebär det att vara en god medborgare? Är rent av stadens livliga offentlighet en förutsättning för medborgardygdernas utveckling?

Utgångspunkten för framställningen är ett dygdetiskt resonemang. Dygdetiken skiljer sig från andra etiska modeller så till vida att intresset inte kretsar kring vad som utgör ett riktigt handlande i en viss given situation. Den ställer istället frågan vad det innebär att vara en god människa. Naturligtvis är Balderstens analys inriktad på de dygder som är relevanta för den politiska gemenskapen – med ett annat ord: våra medborgardygder.

Men hur ska vi slå fast vilka dygder som verkligen är relevanta på det politiska området? Vad är privata angelägenheter och vad är offentligt? Som bekant är detta i djup mening en politisk och politiserad fråga. Det är en elegant lösning när Baldersten till synes paradoxalt använder Aristoteles vänskapsbegrepp för att kunna gå vidare.

Dygdbegreppet är alltså centralt, så också begreppen ordning och stad. Ordning kan sägas vara nödvändigt för ett samhälle, och Baldersten gör en omfattande teoretisk genomgång av hur frågan om hur ett samhälle är möjligt har besvarats av historiens filosofer och tänkare. Hobbes finns förstås där med sitt allas krig mot alla, som även fick sin spelteoretiska tolkning i det exempel som kallas ”fångarnas dilemma”.

Resonemangen kring begreppet leder fram till bokens empiriska del, där Baldersten försöker skapa insikt kring medborgardygdernas karaktär genom att vända analysen mot ”staden som idé och livsrum”. Han analyserar staden som idé på en generell nivå. Perspektivet är det långa, allt ifrån den antika stadens två skepnader (den grekiska demokratiska stadsstaten och den romerska republikanska staden), via den medeltida staden fram till staden mellan renässans och absolutism.

Exemplen har inte valts utifrån någon annan princip än att de bekräftar de teoretiska resonemang han utvecklar i bokens inledning; med hans egna ord har urvalet styrts av behovet att ”illustrera och ge färg åt de tidigare förda resonemangen”. Det kan naturligtvis kritiseras.

Resonemangen kring stadens betydelse hålls på en övergripande nivå i form av idealiserade typer, men konkretiseras så småningom även i tre konkreta ”fall”; Florens, Novgorod och Moskva. Även här förefaller urvalsprincipen kunna bli föremål för en del kritik, liksom det faktum att Balderstens arbete inte har någon egen empirisk beståndsdel utan uteslutande bygger på sekundärkällor.

Baldersten medger själv att frågan om vad det innebär att vara en god medborgare kan förefalla naiv. Men han menar att frågan i förlängningen kan vara ett sätt att närma sig en förståelse för den omvandlingsprocess som Östeuropa genomgått sedan kommunismens fall. Baldersten pekar också på paradoxen som består i att samtidigt som alltfler människor lever under rimligt demokratiska regimer, är det relevant att tala om en demokratins kris.

Han pekar på det minskande politiska deltagandet på de traditionella arenorna, på alienationen, misstroendet mot politikerna och det växande utomparlamentatiska missnöjet. Är det medborgardygdernas död vi ser och vad kommer det i så fall att innebära för vår demokrati och för oss själva?

Här finns verkligen intressanta uppslag. Tyvärr framstår de mest som mer eller mindre långsökta och svaga alibin för Baldersten att hänge sig åt en diskussion som till och med för att vara en avhandling har en ovanligt kraftig slagsida mot metod och teori. Att kopplingen till aktuella frågor är svag är visserligen inte nödvändigtvis en brist. Hos en forskare är ett stort intresse för metod och teori minst sagt legitimt. Men tyvärr är även kopplingen mellan de teoretiska avsnitten och de empiriska i mitt tycke svag.

Någonting måste också sägas om Björn Balderstens språk. Utan tvekan kan Baldersten skriva, vilket inte kan sägas om alla forskare. Det finns ögonblick i boken då han, till exempel genom pedagogiska exempel från musikens värld, lyckas riktigt bra med att ta med sig läsaren in i de komplicerade resonemangen. Men så finns det tyvärr också exempel då språket närmast liknar en karikatyr av akademisk snårighet. En skribent av Balderstens rang borde oftare ha kunnat hitta bättre lösningar.

Och så, efter 350 sidor, kommer svaren på frågorna som ställdes inledningsvis. Det blir ungefär så här:”…en god medborgare är en dygdig medborgare och en dygdig medborgare är en god människa”. Vi kan ”förmodligen inte” heller dra slutsatsen att stadens livliga offentlighet är en förutsättning för medborgardygdernas utveckling.

Det blir alltså inte så mycket till svar. Frågorna finns kvar. Men med det är det väl som det ska vara.

Mats KG Johansson