Vad hände med våra utopier?

Ny bok

Mario Vargas Llosa: "Paradiset finns om hörnet" Övers Peter Landelius (Norstedts)

Efter 1900-talets brutala historia är utopierna stendöda. Om utopierna alls existerar på 2000-talet är de behärskade, måttliga sällsamt bleka. Alltså allt annat än utopiska. Det känns långt till paradisen. Kan det bero på att vi faktiskt delvis lever i det slags paradis som många

utopister en gång drömde om?

Tanken slår mig när jag läser Mario Vargas Llosas nya roman Paradiset finns om hörnet, fint tolkad till svenska av Peter Landelius.

Det är en historisk roman om två färgstarka 1800-talsgestalter, konstnären Paul Gauguin och den socialistiska utopisten Flora Tristán.

Gauguin revolutionerade måleriet vid sekelskiftet 1900 och det har skrivits hyllmetrar om hans fascinerande liv. Drömmen om den föga ädle, men genialt naturlige vilden – som var Gauguins konstnärliga utopi – drev honom till Tahiti, misär och allmän svekfullhet mot fru, barn, vänner, ja allt. Utom konsten.

Den mindre kända Flora Tristán var en socialistisk författare och feministisk förkämpe. På 1840-talet utmanande hon oförskräckt makten och maktens män. Hon agiterade för fackföreningar och mot utsugning och förtryck av arbetare. Och av kvinnor.

Så varför knyta ihop dessa två disparata öden i en roman? Skillnaderna är stora men det finns ett släktskap mellan de två. Biologiskt – Tristán var nämligen Gauguins mormor – men också på ett annat plan: båda levde och dog för sina utopier.

Numera spanjoren, före detta peruanen Mario Vargas Llosa är en av samtidens stora, stora berättare. Paradiset finns om hörnet ger ingen anledning att till omvärdera hans myllrande, rika författarskap.

Romanen har en skenbart simpel form: kapitlen om Tristán och Gauguin varvas med varandra under fyrahundra sidor. Gradvis tecknas deras livsöden, tankar och känslor av en allvetande berättare.

Det låter möjligen okomplicerat, konstlöst och småtrist, men det suveränt lätta handlaget avslöjar en mästare. Vargas Llosa döljer skickligt sig själv, låter berättelsen tala. För man behöver varken vara intresserad av Tristán eller Gauguin för att ryckas med av denna svindlande, omåttligt fascinerande berättelse.

Nog för att Tristáns och Gauguins levnadsöden är intressanta. Men det är Vargas Llosas klockrena berättarröst och förmåga att subtilt tvinna samman deras öden, som gör Paradiset finns om hörnet så angelägen, tankeväckande och faktiskt utmanande.

För vad hände med våra utopier? Flora Tristáns vildaste drömmar har visserligen delvis infriats, åtminstone i vissa delar av västerlandet, medan Paul Gauguins konstnärliga utopi snarast fullständigt krossats; inget tror väl längre på människans rena naturtillstånd?

Men innebär det vi inte längre behöver utopier? Måste vi inte våga drömma, och drömma storslaget? Inte för ideologiernas, mänsklighetens eller ens konstens skull. Utan bara för detta enda: för att leva.

Örjan Abrahamsson