Vårt baltiska samvete
NY BOK. För en kort tid sedan avled journalisten, frihetskämpen, författaren och företagaren Andres Küng, just som han färdigställt sina memoarer Ett liv för Baltikum. Jag har läst några av hans 56 tidigare böcker. Svepande formuleringar och slarv med fakta har i viss mån gjort mig skeptisk. Jag har också tyckt han varit väl överslätande ifråga om förhållandena i Baltikum under mellankrigstiden och under den tyska ockupationen under andra världskriget. Den här recensionen kan delvis ses som en avbön.
Andres Küng föddes som estniskt flyktingbarn i Sverige 1945. Han gick i Estniska skolan i Stockholm och familjen umgicks mest med ester, men ändå upplevde sig Andres mest som ”passiv est”. Före sin första resa till Estland 1970 kände han sig mera som svensk än est, men sedan gjorde hans estniska och baltiska engagemang en rivstart.
De två första resorna resulterade i program i kulturkvarten OBS i Sveriges Radio, vars redaktör Küng då var, och artiklar i Kvällsposten. Året därpå kom boken Estland: en studie i imperialism och sedan fick han inte nytt visum förrän 1988.
Visumnobben spelade nu inte så stor roll. Andres Küng hade fått upp ångan och framstod som det fria Estlands/Baltikums främste talesman i Sverige. I samband med ett föredrag i Karlstad 1971 blev han intervjuad av Nya Wermlandstidningen. Reportern ställde den omöjliga frågan när baltstaterna skulle bli fria. Det visste inte Küng, men något skulle han svara och drog till med: ”Det dröjer. Det blir nog inte förrän i början av 1990-talet.” Han blev märkligt sannspådd.
Sådan var han, optimisten och frifräsaren som blev vårt baltiska samvete. För i Sverige hade de flesta glömt bort att sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen var fria stater före 1940. Det var också bekvämast att förtränga att Sverige, bortsett från Stalins dåvarande allierade Hitlertyskland, var först med att erkänna det sovjetiska maktövertagandet diplomatiskt.
Sverige följde upp med att till Sovjet överlämna den del av de baltiska staternas guldreserver som deponerats hos Sveriges Riksbank. Också detta något andra berörda stater ej nedlät sig till. Så sent som 1989 trasslade den svenske utrikesministern Sten Andersson till det för sig, när han förnekade att Baltikum var utsatt för sovjetisk ockupation.
Nu är det annan låt i skällan och vi är alla Baltikumvänner. Det är alltså något ganska nytt. Förändringen beror naturligtvis på den faktiska utvecklingen i samband med Sovjetunionens sönderfall och de baltiska staternas frigörelse, men Andres Küngs insatser ska inte förringas. Oförtrutligt skrev han artiklar, gav ut böcker, for på föredragsturné, ordnade Frihetskryssning längs den baltiska kusten och drog igång Måndagsrörelsen för Baltikums frihet på Norrmalmstorg i Stockholm.
Baltikum blev fritt och Küng blev företagare i media- och bilbranschen i Estland. I denna sista bok förvånas han på nytt över med hur olika måttstockar många svenskar, inte minst bland mediafolket och kultureliten, betraktar fascistiska respektive kommunistiska diktaturer.
Alla vänner av diktaturer, dessa ”diktaturens kreatur” för att tala med Olof Palme, har haft något gemensamt. ”I sin längtan efter ett jordiskt paradis har de drivits att försvara gårdagens frihetskämpar långt efter det att dessa förvandlats till dagens förtryckare.”
Men på något sätt har det ansetts ”finare” och intellektuellt försvarbart att hålla på Marx och Lenin, och därmed få Stalin och Pol Pot och deras folkutrotning och dödsläger på köpet, än att vara nazist. Det är ett faktum att många flera tiotals miljoner människor dött i kommunismens namn än i fascismens. Båda våldslärorna är vidriga och det tröttnade Andres Küng aldrig att påpeka.
Kommer man från Estland har man varit med om såväl rött som brunt förtryck. Då faller man i regel inte i farstun. Det gällde även Andres Küngs tillvaro i Sverige. Även här var han en oförvägen kämpe för frihet. En motståndare till allsköns fiffel och båg och bedrägeri. Långt ifrån populär i alla kretsar.
Anders Bojs
