Vårt behov av Olof

Richard Lagercrantz & Peter Curman (red): Vårt behov av Olof.

(Wahlström & Widstrand)

Någon gång under tidigt femtiotal stötte jag helt oförmodat på Olof Lagercrantz på en Lundagata. Han frågade mig om vägen till det årets lokal för ett Bokens Dagarrangemang. Han skulle själv delta. Inget märkligt i det. Det anmärkningsvärda låg i hans sätt att hälsa och tacka. Han lyfte på hatten och bugade och detta inför en tjugoårig lundastudent.

Detta hans sirliga och otidsenligt chevalereska manér gjorde mig nyfiken och jag gick senare och lyssnade på hans framträdande. Blev bländad som så många andra av hans talekonst och personliga sätt att tala om litteratur och få den att framstå som viktigt.

Jag blev, som många i min generation, en daglig Dagens Nyheterläsare och detta till stor del för Lagercrantz skull. Visst noterade jag ibland märkliga vänstersvängar och upphöjelser av vad jag tyckte skäligen enkla debutanter, men hans skrivkonst var överlägsen alla andras. Dessutom skrev han facklitterära arbeten om de stora klassikerna som fängslade mer än de akademiska avhandlingarna. Så kom angreppet på Harry Martinson och då var det svårt att följa med.

Nu till hans 90-årsdag har ett femtiotal vänner och släktingar skrivet sina minnesbilder och Lagercrantz mångsidighet återspeglas i dessa. Paradoxen i hans väsen, gentlemannen och omstörtaren, ombytligheten, kavaljeren och stridsmannen, blir omvittnad.

Dock är avståndet något för respektfull, för många av vittnesmålen är formulerade ur ett berondeperspektiv. Lagercrantz är den mäktige chefredaktören för Sveriges största morgontidning, en man som påverkar och ger jobb. Titeln på vänboken Vårt behov av Olof blir oavsiktligt (?) mångtydig. Bäst är det när han själv citeras, då blixtbelyses hans självuppfattning, som då han säger:

”Den finaste utmärkelse man kan få i vårt samhälle är att bli utkastad.”

HANS HOLMBERG