Vi i marginalen
TIDSKRIFT. I våras föddes en ny tidskrift: Marginal. Den har uppstått ur en annan tidskrift, den vänsterorienterade och Göran Greider-dominerade TLM, och har följdriktigt underrubriken ”för litteratur och politik”. Men den ambitiösa premiärutgåvan, ett dubbelnummer (1-2/2002) om 128 sidor, börjar illavarslande. I ett slags programförklaring - eller ledarartikel - signerad ”Redaktionen” lyckas densamma med konststycket att redan i andra meningen stava tre av sex författarnamn fel. Sedan blir det bättre, låt vara att stav- och korrekturfelen ingalunda upphör. Och i en osignerad notis används märkligt nog pronomenet ”jag”. Fast i Kettil Johanssons uppgörelse med dagspressens ängsliga och inkonsekventa litteraturkritik, symboliserad av DN:s Jonas Thente, skymtar plötsligt ett annat pronomen, ”vi”. Alltså ”vi” i marginalen, på Marginal, mot ”dem”, de etablerade och mäktiga, på DN? Ungefär. Sådant är i princip uppfriskande och nödvändigt för det offentliga samtalet: den lille talar om att den store är naken och utmanar till duell. Problemet är möjligen att Johansson och Ola Wihlke - vilka huvudsakligen svarar för dubbelnumrets polemiska material - ännu inte äger tillräckligt slipade vapen för att riktigt övertyga i den litteraturpolitiska och estetiska argumentationen. Men övning ger färdighet och även om litteraturoffentligheten i kölvattnet på Tomas Forsers bok Kritik av kritiken kan göra ett alltför internt intryck - kultursidor och tidskrifter som oupphörligt kommenterar sig själva och sina ”konkurrenter” - så erbjuder Marginal i varje fall konturerna av ett välgörande underifrånperspektiv. Och Tony Samuelssons nyansrika essä Klasskänsla och realism i några nittiotalsromaner är inte bara längst och bäst i numret, utan också en ovärderlig påminnelse om att köns- och klasskillnaderna varken försvunnit i samhället eller skönlitteraturen. Okunnig om Malmös stadsbild förlägger Samuelsson visserligen Fredrik Ekelunds kollektivskildring Torget till Möllevångstorget - i själva verket utspelas boken kring mera centralt belägna Triangeln - men det kan kvitta eftersom skribenten har täckning för sina resonemang kring engagemang, klass, realism. Essän borde rentav hamna på bibliotekens referenshyllor. JAN KARLSSON