Vinslövsbo en av 600 svenskar i tjänst KongoKongo

Att en medalj också kan ha en baksida - det vet vi ju inte minst efter OS i Salt Lake City, och just den här devisen kommer för mej när jag sitter på biblioteket i Vinslöv och studerar första bandet i något som heter nått så fint som Biographie Coloniale Belge. Det är en sorts matrikel med biografier, några korta, en del längre, över personer som för nästan jämnt hundra år sen gjorde tjänst hos belgiske kung Leopold II och dennes administration i Kongo. Jag vet redan att omkring 600 svenskar tjänstgjorde i den här ”privatarmén” eller som skeppare och maskinister på Kongofloden. Trots det får jag nästan andnöd när jag bläddrat några få blad i boken och hittar: A…….., Johan, Winslof 5.6 1864…- ? Jag sa väl att jag satt på biblioteket i Vinslöv och mödosamt stavade mej fram på skolfranska i den här boken? Så liten är världen. En av dom första svenska Kongofararna jag ramlar på är alltså, liksom jag, Vinslövsbo. Johan A, som vi kallar honom, var en välutbildad militär. Hans svenska karriär är kortfattat redovisad och vi får veta att han ryckte in till Norra Skånska Regementet den 11 april 1881, blott sjuttonårig. 16 år senare, i januari 1897, skrev han på ett treårskontrakt som sergeant i ”La Force Publique” - Leopolds egen milis i Afrika. Redan 31 januari 1897 anlände han till Boma vid Kongoflodens mynning och i april kom han till Stanley Falls, dom mäktiga vattenfallen i Afrikas hjärta. Det är lätt att falla in i den tidens utforskarromantik när man läser vidare om hur han deltog i långa marscher mot arabiska fort i östra Kongo, om ockupationer och förskansningar på orter med namn som Kadjo-Kadji, Avakubi, Nepoko och l"Uele. Johan A gör sammanlagt fyra resor till Kongo och tjänstgör här fram till 1911, när han reser hem för gott och hans vidare öden är förborgade för biografiens författare. Vid avmönstring är han kapten och kompanibehälhavare i l"Uele. Genom åren pryder han bröstet med en rad medaljer - Fjärde gradens tjänstestjärna, Hästkorset och Kungliga Lejonorden i guld. Ack så mycket vackrare på franska - L"Ordre Royal du Lion! Nu baksidan! Johan A från Vinslöv är alltså en av 600 svenskar i Leopolds tjänst. I en privatorganiserad milis vars enda syfte var att förtrycka urbefolkningen och se till att gummi och elfenben samlades in och gjorde den tidens europeiska storkapitalister rikare och rikare. Det talas om vinster som till och med skulle förbluffa 90-talets IT-spekulanter. Åren 1885 till 1908 ägde (!) Leopold genom egna bolag hela det väldiga Kongo. Flera rapporter och berättelser avslöjar den perioden som den blodigaste i Afrikas koloniala historia. Tio miljoner människor kan fullkomligt ha slaktats under utsugningen av det rika Kongolandet. Vilket utan svårighet placerar Leopold II i samma gäng som andra dokumenterade massmördare - till exempel Hitler, Stalin och Pol Pot. Soldater som skickas på uppdrag får redovisa avlossade patroner med avskurna högerhänder, en del torkades eller röktes och användes som exklusiva souvenirer av dom civiliserade européerna, till exempel som askfat. Amerikanske journalisten Adam Hochschildt kom för bara två år sen ut med boken Kung Leopolds vålnad där han berättar historien om det veritabla massmord som Europa föredragit att glömma. En skräckens armé som gick under namnet ”La Force Publique” och där svenskarna var den tredje mest representerade nationaliteten. Hochschildt skriver om en av dom i en parentes: …(Enligt en alltjämt levande muntlig tradition i området hade Svensson under förevändningen att det var frågan om att underteckna ett fördrag eller att rekrytera bärare samlat ihop invånarna i en tredskande by och sedan helt sonika öppnat eld)… Det är ingen slump att Ford Francis Coppola använde sej av Joseph Conrads skildring av Kongoarméns terror i Mörkrets Hjärta när han gjorde sin Vietnamkrigsfilm Apocalypse Now. Min egen farmors fasters man, Nils Viktor Andersson från Ballingslöv, var en annan knekt i Leopolds armé för hundra år sen. Han sa på sin 70-årsdag 1946 till tidningen Aurora i Ystad: ”Negermisshandel kan han inte påminna sej. Kanske i andra provinser, men ingenting han hört talas om eller sett…”. Det svenska hyckleriet har en lång historia. PER ERIK TELL Fotnot: Per Erik Tell är skribent och caféägare i Vinslöv