Wien - en tidsresa
KRÖNIKA. Vad händer med en storstad som Wien under halvtannat decennium? Det är klart inte lätt att avgöra under några dagars besök, flyktiga iakttagelser kan knappast jämföras med en halvårslång erfarenhet av en stad.
På ytan märks ändå en tilltagande lyxkonsumtion i några centrala kvarter, främst framdriven av en rikemansturism. Utbudet i kvarteren kring Kärntner Straße, Graben och Kohlmarkt vänder sig knappast till medelinkomsttagare. För dem verkar snabbmats-stånden vid kommunikationsknutpunkterna däremot ha ökat betänkligt i antal.
Ett kort stycke in på en tvärgata till Graben överraskas jag av en stor banderoll med texten ”Carl Fredrik Hill”. En samling av Hills teckningar i kol och krita ställs ut, för övrigt hemmahörande på Malmö konstmuseum. Hills eruptiva uppror mot förra sekelskiftets sexualmoral och hans drastiska syn på mänsklig gemenskap står i skarp kontrast till de omgivande gatornas glassighet. Å andra sidan åskådliggör teckningarna kanske de djupare relationerna mellan människorna i just denna glassighet.
Framgångarna för dagens svenska författare flödar från boklådornas skyltfönster. Förutom Astrid Lindgren kunde man för drygt ett decennium sedan på sin höjd finna enstaka verk av Selma Lagerlöf eller Eyvind Johnson.
Idag toppar Henning Mankell försäljningslistorna för såväl originalutgåvor som pocket. Även Per Olov Enquist och Marianne Fredriksson har titlar bland de tio mest sålda. Håller svensk litteratur så mycket högre klass än för drygt ett decennium eller sköts lanseringen med större intensitet idag? Almanackor i österrikarnas lägenheter med sydskånska motiv som illustrerar citat från Wallanders äventyr tyder på det senare.
Rikemansturismen tycks också ha drivit upp priserna på konsertbiljetter. Inklusive en tjugofemprocentig devalvering av kronan, men inflationen frånräknad, betalar en svensk idag tre gånger mer för en biljett än för femton år sedan. Wienfilharmonikerna är dock sig lika, nästan bara män. Kvinnor tillåts sedan en tid medverka, men i den åttiohövdade orkestern jag lyssnar till en kväll finns bara två kvinnor.
Musikkvalitén är förstås ypperlig, Gidon Kremers fiolspel i Alban Bergs violinkonsert kan nog inte överträffas. Och efter paus leder Nicolaus Harnancourt sina musiker med knappt antydda handrörelser genom de hisnande kasten mellan det meditativa och den massiva utlevelsen i en av Anton Bruckners symfonier. När så kräver tar Harnancourt även hjälp av ett stingsligt högeröga att få musiken dit han vill.
Hundar måste vara försedda med ”Beisskorb” på spårvagnarna. För en något vilsen i det tyska språket skapar anslaget viss förvirring kring behoven hos människans fyrbenta vänner. För ett decennium sedan krävde också trottoargång ständigt nedåtriktad uppmärksamhet. Idag verkar hussar och mattar ta bättre hand om behovens yttringar hos sina skyddslingar. Det är bra att hundar ska ha ”munkorg” på spårvagnarna.
Några företeelser har tidens tand emellertid inte förmått gnaga nämnvärt på. Betjäningen och apfelstrudeln är sig lika på kafé Bräunerhof, det enda av Wiens många kaféer som författaren Thomas Bernhard stod ut med. (Bernhard såg inte med blida ögon på det wienska och det österrikiska.) Och på spårvagnarna är rösten som upplyser om hållplatser och bytesmöjligheter densamma som för femton år sedan. Och dag ut och dag in låter han passagerarna med jämna mellanrum veta att ”Det är önskvärt att sittplatserna överlämnas åt handikappade, gamla och personer med småbarn.”
Jan Erik Bornlid
