Obalans i all evighet
Det kan ibland gå bra. Därför är det ofta en deprimerande verksamhet.
Jag tänker på två regleringar som sedan länge håller ett järngrepp om svensk ekonomi. Först hyresregleringen. Den infördes 1 oktober 1942. Syftet var att hålla hyrorna låsta under kriget, då mycket resurser skulle gå till försvaret, byggandet gå ned, lönerna ligga stilla. Hyresgästerna skulle därför garderas mot hyreshöjningar som kunde pressa deras ekonomi.
Tanken var logisk. Ett vanligt världskrig utlöser hyresregleringar även i de länder som inte med andra medel deltar i kriget. Under första världskriget införde Sverige hyresreglering. Men den slopades 1923. Tolv år efteråt hade bostadsbyggandet tredubblats. Ingen ointressant observation.
Regleringen från 1942 är fortfarande kvar, fast under annan beteckning, trots att andra världskriget i övriga avseenden är över. Det är bara styrelsen i Hyresgäströrelsen som tror att det pågår.
Efter realräntechocken 1991 har bostadsbyggandet fallit brant, särskilt vad gäller hyresrätter – vilket främst drabbar ungdomar. Den aktuella debatten har något lite handlat om hyresregleringen. Men Moderaterna och Socialdemokraterna är eniga om att den ska bestå. Riksdagen ska inte utgå från vad bostadsbyggandet behöver utan från vad hyresgäströrelsen vill.
Hyresregleringen gynnar inte många av barnfamiljerna. 80 procent av alla familjer med tre barn eller fler bor i småhus.
San Francisco drabbades 1906 av en förödande jordbävning. Under andra världskriget fick staden hyresreglering. De amerikanska ekonomerna Milton Friedman och George Stigler, som båda fick ekonomipriset, visade i en undersökning 1946 att stadens hyresmarknad återhämtade sig snabbare från jordbävningen än från hyresregleringen, bland annat mätt i antalet andrahandsuthyrningar.
Nästa reglering är kollektivavtalen som är instrumentet för LO-förbundens makt över lönebildningen. Facket har i snart ett halvsekel höjt ingångslönerna mer än genomsnittet. All ekonomisk analys tyder på att detta utestänger alltfler lågutbildade, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Men Moderaterna och, givetvis, Socialdemokraterna är överens om att LO-förbunden ska bestämma.
Den ekonomiska tanken bakom regleringarna säger att marknaderna för hyresbostäder och arbete aldrig kan komma i balans, till skillnad från alla marknader – trots att vi historiskt har haft balans. Tänk på arbetsmarknaden på femtiotalet, på bostadsmarknaden i Stockholm i början av sjuttiotalet.
Men det offentliga Sverige säger att det i evighet måste råda brist på bostäder och arbete.
