150 sidor film är årets bästa läsning

Årets bästa läsning är här. Åtminstone för prenumeranter av Filmkonst och festivalsupporters. Alla andra får vänta några dagar. Det handlar förstås om 150 sidor programförklaring för den 24:e filmfestivalen i Göteborg. Igår mötte arrangörerna pressen, på lördag finns programmet att hämta på biografer och andra kulturinstitutioner över hela landet.

180000 biljetter finns att köpa till 685 visningar på Nordens största filmfestival. Ett imponerande utbud och en unik chans att få se film från hela världen. Filmer som ofta anses omöjliga på standardrepertoaren, men som inte sällan har så mycket mer att säga än den genomsnittliga Hollywoodproduktionen. Vi som har festivalvana vet att Hollywood inte har monopol på att underhålla. Att de bästa berättarna ofta finns på platser långt borta från den amerikanska industrin och att en välskriven dialog inte blir mindre underhållande på franska, spanska eller mandarin.

iår hyllar GFF Jan Troell. Dels med en omfattande retrospektiv, men också genom att ha världspremiär för Så vit som en snö. Troells nya film handlar om vår första kvinnliga flygare, Elsa Andersson, och tar upp stora delar av den första potten från den nya skånska filmfonden. Troell, 70, är ett naturligt val. Han tillhör samma betydande filmskapargeneration som Roy Andersson, Stefan Jarl och salig Bo Widerberg. Alla nydanare i bildspråk och berättarkonst.

2000 blev ett fantastiskt år för svensk film. Roy Anderssons kom tillbaka med Sånger från andra våningen, Lukas Moodysson låg bakom Tillsammans och Det nya landet. Vi upptäckte Josef Fares (Jalla! Jalla!) och Reza Bagher (Vingar av glas) – och vi såg en ny trend, som har en helt egen sektion på GFF: Double Identity (dubbel identitet). Här visas film av europeiska regissörer som arbetar och lever i andra kulturer än sin egen.

troells film tänker jag inte missa. Inte heller Such Is Life av den mexikanske regissören Arturo Ripstein. Hans Profundo Carmesi är en märklig resa utanför lagen med ett Bonnie & Clyde-liknande par som tillhörde höjdpunkterna på GFF 1998. Ifjol berättade Ripstein mollstämt och lågmält – i No One Writes To The Colonel – om ett äldre par som berövats allt utom sin stolthet och en trött stridstupp. Ripstein är en kontrasternas regissör som den här gången beskriver tillvaron i storstaden för Julia, ensamstående mamma till två barn.

Och så är Ray Winstone – den före detta engelske boxaren som är på väg mot ett genombrott efter insatserna i Nil By Mouth och The War Zone – tillbaka. Nu kan GFF-publiken se Winstone mot Ben Kingsley i Jonathan Glazers debutfilm Sexy Beast, och mot Robert Carlyle (Allt eller inget, Trainspotting) i There´s only one Jimmy Grimble där en ung grabb utan talang för fotboll drömmer om lärlingskontrakt med favoritlaget.

Troell, Ripstein, Winstone. Tre givna hållpunkter under mina festivaldagar.

På lördag kan du hitta dina egna val.