A.I - skrämmande och förtrollande
A.I – artificiell intelligens. Amerikansk science fiction i regi av Steven Spielberg. Manus: Steven Spielberg, baserat på en novell av Brian Adliss. I rollerna: Haley Joel Osment, Jude Law, Frances O´Connor, Sam Robards, Brendan Gleeson, William Hurt. Längd: 2 tim 26 min. Tillåten från 11 år. Visas på Kosmorama i Kristianstad, Filmpalatset i Bromölla och Park i Hässleholm. ”Science future”, säger Steven Spielberg. Jag vill inte tänka så. Vill inte tro att detta är vetenskapens väg. Vill istället tänka: Science fiction = vetenskap fiktion. Att detta bara är fiktion, en berättelse ur Spielbergs livliga fantasi. Men riktigt så enkelt är det inte. A.I har sitt ursprung hos Stanley Kubrick, visionären och futuristen som blickade framåt med 2001 och A Clockwork Orange. Kubricks tro på vetenskapens förmåga – godsint eller ondskefull – var stark och hans teorier kan inte avfärdas hur som helst. Varken du eller jag kan säga att A.I beskriver en omöjlig framtid. Så gick Stanley Kubrick ur tiden. Spielberg fick färdigställa hans drömprojekt, och man ser drag av båda i filmen. Det dystra och spekulerande, men samtidigt nyfikna hos Kubrick. Det fantasifulla, filmiskt banbrytande och lite ljusare hos Spielberg. Om Stanley Kubrick hade fått leva och ensam avgöra vilket budskap A.I skulle stå för hade filmen blivit mörkare. Kanske mer konsekvent. Nu reser vi istället med Spielberg – mot ljuset i en sagovärld lånad från den klassiska berättelsen om Pinocchio, trädockan som inget hellre ville än att bli en vanlig pojke. Framtidens Pinocchio är David (fascinerande välspelad av Haley Joel Osment), en unik robotpojke som programmerats med mänskliga känslor och ett starkt behov av att bli älskad. När samhället inte kan hantera Davids egenskaper lämnas han ensam i en kallhamrad omgivning där robotar skrotas inför publik. Människan känner sig hotad av den artificiella intelligensen, av mekaniska individer med obegränsad livslängd. Längre fram, när han inser behovet av att ge oss hopp, tar Spielberg berättelsen mot barnvänlig science fiction. Det futuristiska tänkande blir sekundärt, barnperspektivet avgörande. Spielberg vägrar att avsluta med scener av ensamhet och utanförskap, han återvänder hellre till finalen av E.T för att vi till slut ändå skall känna oss ganska väl till mods. Men gör vi det? Kanske för stunden, men inte ett par timmar senare när minnet på nytt bearbetar historien. A.I både skrämmer och förtrollar. Bra eller dålig? Svårt att avgöra. Men filmen är lika delar Kubrick och Spielberg. Vilket är skäl nog att se den. ANDERS MÅRTENSSON
